Aftonbladet – 21 december 1858, sida 1

lifvets härd var för nära utbrunnen, och sista gnistan slocknade i stället för att återtändas af det lifvande -fluidet. Döende lemnade han sin värja åt en svensk officer och uppgaf andan, sedan man fört honom i en båt från det sjunkande skeppet, som kort derefter försvann i djupet. Emellertid började Wrangel byta lag mot lag med det hoHändska amiralskeppet, på hvars däck en upphöjning var anbragt, från hvilken den af gikt förlamade amiralen Oppdam gaf sina befallningar. Redan började örlogsmannen vackla och Wrangel göra sig färdig attäntra, då han såg sig omringad af sex andra holländare, hvilka, begagnande den gynnande vinden, styrde rakt emot honom. Med en sinnesnärvaro och tapperhet, hvarpå historien ej torde hafva många motstycken höll han i trefjerdedels timmas tid ut emot denne öfverlägsne fiende, utan att han gifvit honom ett ögonblicks hopp att se Victoria gå under. Han kände dock sjelf att hvarje minut var ett steg mot en ovilkorlig undergång, ty rodret var undanskjutet, skrof, segel och tackel genomborrade och sönderslitna. då han ändtligen såg Bjelkenstjerna, åtföljd af några smärre fartyg, skickligt arbeta sig upp emot vinden för att komma honom till bjelp. Dragande .sig mot Helsingborg för att reparera, lemnade han Bjelkenstjerna att fortsätta den af honom började fejden, men i detsamma såg man de Floris med nya skepp komma den nya striden till undsättning. Bjelkenstjerna kämpade som en värdig efterträdare på den plats der Wrangel nyss visat sin tapperhet, åtskilliga af de fientliga skeppen måste draga sig tillbaka, Floris sjelf blef dödskjuten, men i saknad af all undsättning, enär Wrangel ej mera kunde löpa ut, och vinden hindrade den längre ner i sundet förlaggda afdelningen af flottan att komma ho