efter den kommenderande amiralen Oppdam kom, ännu tvenne segel starkare, samt slutligen vice amiralen Floris med lika styrka som den förste. I den symmetriska ordning hvarmed de nalkades, var det som en mäktig stad med befästade vallar, hvita murar och uppskjutande tornspiror simmat fram i sundet. Förbittrad öfver det sista försökets misslyckande att behandla holländarne som vänner, aftyrade Karl Gustaf sjelf det första mot dem riktade skottet, hvars tusenfalldigt upprepade ljud ej ännu bortdött, innan alla Kronoborgs och Helsingborgs kanoner på en gång dundrade mot fienden, hvilken helsning han visade sig förstå, i det han besvarade den på ett sätt som icke kräfde ett: Hvad behagas? ty det var Brederode som talade med ett fullt lag. Nu styrde Wrangel med sitt amiralskepp Viktoria, i spetsen för svenska flottan, som ingalunda gaf efter den fientliga, mot Brederode och gaf det ett lag sådant det ej förr smakat. Kolossen vaggade på vågen och uppdref skyhöga böljor kring sina sidor. Uppmuntrad af denna framgång, styrde Wrangel hönom närmare på lifvet, men Brederode hade ännu krafter att vända sig undan, innan svenskarne. hunno äntra. Stunden var gynnande, emedan hjelp just då kom honom tillhanda af amiral Oppdam sjelf, som varseblifvit behofvet af sin mellankomst. Men den genomskjutne holländaren kunde icke längre dölja sin svaghet, och medan Wrangel måste vända sig mot sin nya fiende styrde vice amiral Bjelkenstjerna mot Brederode, sköt honom redlös, äntrade och gick löst på allt hvad lif och anda hade. Gungande på vraket af sitt nyss så stolta skepp, öfverhöljd af sår och seende sitt folk falla på alla sidor, vägrade ännu de Witt att gifva sig. Stående på knä rjan i handen, bad han om ett glas att styrka sig med, men glöden på