Aftonbladet – 17 december 1858, sida 2

nafva slutat med att inträda inom desamma och att från sin akademiska stol fortsätta sitt rbete i deu fosterländska vitterhetens tjenst. Hvarken Tegnår eller Geijer, Wallin eller Atterbom blefvo mindre elier trängre till sinnes derföre att de ingingo bland de aderton.. Hvarje institution adlas af de män, som deruppå och derigenom arbeta; och den institution, inom hvilken sådana män som de nämda, oaktadt all åsigternas olikhet, gemensamt verkat, blir dock alltid värderik för det folkhvars intressen i en viss riktning med större och mindre framgång af densamma förfäktats. Vi hafva känt oss föranledda till dessa be;raktelser, då vi i dessa dagar erhållit en ny del af Svenska Akademiens handlingar. Den raskhet, hvarmed dessa handlingar under de senare åren följt, med sin tid, och det ganska rikhaltiga innehåll, som merändels utmärkt dem, hafva icke kunnat undgå att göra ett angenämt intryck. Vi erinra om Thomanders tal öfver Atterbom, Beskows minne, af Urban Hjärne, Ljunggrens framställning öfver Winckelman och Ehrensvärd, i den del, som i fjol utkom. I en sådan tid som vår måste sådana arbeten som de nämda vara så mycket betydelsefullare och kärkomnare, ju större bristen på bättre kost i den vägen börjat blifva. Förevarande del innehåller ett tal af Malmröm, väl sagdt och behjertansvärdt, såsom nästan allt hvad man från honom erfarit, vidare den episod ur Tassos Gerusalemme, som rör sig kring Armidas ö, i svensk öfversättning af Karl Kullberg, som derför i fjor erhöll stora priset, derefter de af prins Oscars stycken ur Svenska Flottans minnenn, som vid akademiens årshögtid förlidet år upplästes; Beskows minne af Johan Gyllenstjerna och en afhandling om själens helsa af samme författare; samt slutligen förteckningar öfver prisbelönte författare, ledamöter o. s. vV. Afsigten med dessa rader är ej att ingå i någon kritik af dessa särskiltastycken, hvartill både tid och utrymme fattas oss. Vi skolå således ej upptaga till vidare utredning, hvarföre t. ex. den nämda öfversättningen ur Tasso, hur konstnärlig den än må vara, dock aldrig torde kunna läsas med riktigt oblandadt nöje i anseende till den onaturlighet, som: alltid vidlåder Ottave rime på svenska. Vi skola ej om afhandlingen om själens helsa nämna annat, är att den till följd af sin angenäma enkelhei utan tvifvel skall med nöje läsas af dem, som utan alltför stor tankeansträngning önska fö förklarade för sig flera af de alldagliga före teelser på själens lifsområde, hvilka med hvar je dag ådraga sig en allt större uppmärksam het. Om de prisbelönade minnena ur Sven ska flottans historia har redan förut varit ut förligare ordadt i denna tidning; och om teck ningen af Johan Gyllenstjerna anse vi oss fö närvarande endast böra anföra, att den ut märker sig för den enkla, genomskinliga pro sa, som vi äro vana att finna i dessa värde fulla minnesteckningar. — Deremot anse v oss så mycket mera böra fästa uppmärksam heten på dessa handlingar i allmänhet, till er erinran vid valet af läsning vid denna tid pi året, då förläggarne anlita sina puffkrafte mer än vanligt. Vi finna dessa alster a vitterhet, dessa af kärlek för saken gjord: teckningar af svenska minnen stå icke obe tydligt öfver den såsom industri behandlad: och bedrifna litteraturen, så att vi anse de för en pligt att särskilt deruppå leda allmän hetens blickar. : —0—