Aftonbladet – 16 december 1858, sida 2

Himlen vare lofvad, att han fann på der historien ! sade vaktmästaren i sitt hjerta. Har man: försummat detta ända intill sista stunden? frågade konungen med rynkad ånnä. Vaktmästaren darrade åter, då interlokutören kom -honom till: hjelp oeh sade: Felet är helt och hållet mitt: Då jag bland andra göromål, som tillhöra mitt yrke, för några dagar sedan putsade detta lås, fann jag fjedern bristfällig och insatte en ny, hvilken jag fruktade skulle gå trögt, om den ej ånyo smörjdes. Det var en baddare att ha hufvudet på rätta stället! Jag skulle behöft en dag på mig för att bli färdig med en sådan lögn, tänkte vaktmästaren åter och såg nästan med vördnad upp till den, som så skickligt afhjelpt hans förlägenhet. Du är således arbetare, och låssmed till yrket?, frågade konungen, och mätte ynglingen från hufvud till fot. Jan, svarade denne, rodnande och gömmande sina hvita bänder bakom ryggen. Det ser dock icke ut som du vore född dertill, återtog konungen, på hvilken ynglingens fördelaktiga utseende och städade skick gjorde ett angenämt intryck. , Jag har drömt om bättre dagar. Du har då varit olycklig ? En suck ;pressade ynglingens bröst. Och hvad heter den olycka som drabbat dig, att den må kunna afhjelpas? Kriget, sade ynglingen och sammanpressade sina läppar. : ; Konungen vände sig bort för ett ögonblick, -derpå sade han i det ban lade sin börsiynglingens hand: Kriget medför olyckor, det kan icke undvikas, men friden skall försona dem, då Danmark underkastat sig 0ss. Ett bittert leende gick öfver ynglingens läppar, och konungen leninadehonom för att med De la Gardie fortsätta sin väg genom de öfriga rummen. Men vaktmästaren qvarstannade, och djerf, då hann fann sig på egen hand med den främmande, af hvars fysiska