Aftonbladet – 16 december 1858, sida 2

Ån rg Rd rer At EE RA RR verräl.; C.J. N. Kinberg, gotl; A. O. R. Hamner, östg:; C. H. von Stapelmohr, östg.;J. W. Wingenblixt, vestg.; T. E. Fernqvist, vestm ; G. Svensson, smål.; — till kongl. kansliet af V. L. Sterky, stockh.; A. S. Fil. Prinzensköld, östg.; — till bergsstaterna af Abr. O. Trysn, upl. Inför medicinska fakulteten: medicine licentiatexamen af N. J. Sehlberg, hels.; P. U. Bergsten, sörml.;C. A. Göhle, östg.; — medicine kandidatezämen af C.E. Wester, sörml.; G. OC. L. Engstrand, östg.; ÅA. Andrezsson; verml.; Cs Brelin, hels. LITTERATUR. Efemerider af Onkel Adam... 1859, I. Under denna; såsom författaren också sjelf påpekar, blygsamma titel har den omtyckte bellettristen nyss utgifvit ett häfte om 128 sidor i litet oktavformat, med löfte att årligen, så länge det så faller sig, utgifva fyra eller sex sådana häften, innenållande smärre berättelser och skizzer, små rimmade stycken, en och annan populärt hållen vetenskaplig afhandling, satirer; skämt och allvar. Såsom prof på det hela tager sig det nu utkomna häftet icke ofördelaktigt ut. Det upptages till större deleh af en novell, !benämd Gubben Lundman och hans vänner, hållen i denna oftast humoristiska och lekande, men på samma gång hjertliga ton och med deån lifliga karaktersskildring, som gjort författaren populär. Isynnerhet gubben Taadiman sjelf, med sin vana att aldrig supa, undantagandes när någon sorg händt honom, och då i mån afolyckans storlek, är på ett lefvande sätt framställd: Likaså den hederlige kapten Stenman, som fann sig väl under sin hustrus toffelvälde, men stundom, pro. forma, visade, att äfven han kunde vara herre i sitt hus. Såsom diktare i. folkvisa:s manår är förf. också rätt lycklig, såsom man af. följande i berättelsen förekommande sång kan finna: Der står en ros på öde strand, Ett barn, som man förskjuter, Hon vårdas ej af vännens hand, Sin krona hon tillsluter. Af ingen sedd, för verlden gömd Hon står der ensam och förglömd Och fåfängt vällukt gjuter. vKom hit, du segel, hvitt som snö, Der far på hafvet vida! Flyg hit, du svala; till min ö sOch sätt dig vid min sida. Kom, näktergal, intill mitt bröst sOeh sjung om mod och sjung om tröst, Jag kan ej ensam bida. Kom hit, du svan, som far förbi Med halfupplyfta vingen! Kom hit; du gnista, du, som fri . Nyss föll ur stjerneringen. Du aftonsky, i silfver klädd, Stig her ifrån din purpurbädd! Ack, nej, hit kommer ingen ! Då kom en ljusets stråle klar, Ett bådskap ifrån Herran: sAck! säg ej så, en vän du har Och Han är aldrig fjerran; SHan målar purpurn på din kind, Han vaggar dig i aftonvind. Var glad och lef i Herran. Det är väl att denna berättelse, såsom redan är nämdt, utgör större delen afifrågavarände häfte, ty bland det återstående af dess innehåll är det mesta af jemförelsevis underhaltig beskaffenhet. I en satirisk uppsats: Tankar om svenskarne, af kongl. sekter Bagatellio, söker förf. gissla den benägenhet, som man företrädesvis vill påbörda vår tid och vårt land, att beständigt vilja på hemlandets bekostnad framhålla och rosaallt utländskt. Afsigten härmed är onekligen god, och en god penna kan sätta en föryngrad, angenäm form äfven på det mest utnötta ämne; men vi befara, att afsigten alltför litet skall kunnå vinnas genom så stora öfverdrifter som dem, hvartill förf. här gjort sig skyldig och hvilka blott föranleda, att ingen bland dem, som skulle för sina osvenska sympatier ätpekas, förlöjligas och gisslas, känner igen sig sjelf och finner sig träffad, utan hvar och en tror sig dervid kunna lugnt lägga handen på sitt bröst och säga: Icke är jag densam: mel, Sådan är effekten af all dylik öfverdrift, vare sig i noveller, i teaterpjeser, i politiska -artiklar eller predikningar. Det värsta är, att förf. dermed nedsjunker till alldeles samma fel som det han ville bestraffa ochgör sig sjerf skyldig till bagatelliska tänkesätt, då han så totalt frånkänner sina landsmän en bland de vigtigaste nationella dygder: kärleken till fäderneslandet och till allt det goda, uppen baradt i personligheter eller förhållanden, som der kan finnas; Det är visserligen sant, att, inom vårt land samtida storheter och snillen tyvärr ofta blifvit förbisedda och misskända, att många bland de förhållanden här, som vi missnöjdt Klandra, ega ännu beklagansvärdare motsvarigheter i främmande land, ja att måhända Onkel Adam sjelf någon gång, offentligen eller enskilt, varit utsatt för en sträng eller orättvis kritik; men i-hvilket land tillgår icke på samma sätt? Ha icke stora män, skriftställare, poeter, uppfinnare, menniskoslägtets välgörare, allestädes och i alla tider fått dela samma öde? Kan det icke till och med ligga en vefklig :fosterlandskärlek till grund för bemödandet att söka tillegna sig hvad man tycker utlandet hafva bättre än vi sjelfva, låt vara att detta tycke misstager sig i mycket? Det der tomma nationalskrytet skattå Vi i sjelfva verketsåsom en ringa dygd; sjelfbelåtenheten och den lättjefulla förnöjsamheten är det ej som sporrar, vare sig sta