Aftonbladet – 14 december 1858, sida 2

framför ordet, sätter dem efter -oech törenar dem dermed, då vi få för dativus de olika formerna: boken-åt, boken-för, boken-till m. m., hvarvid man endast ett ögonblick behöfver glömma, att åt, för, till e:c. någonsin erhållit det olycksbringande namnet prepositioner, för att hafva lika många veritabla casusärdelser. Alla dessa ol:ka former kunna i latinet icke öfversättas med annat än det enda ordet libro. I svenska språket kan man deremot på detta sätt få 15 eller 18 olika nyanser på denna casus, medan latinet har en; och ingen förnuftig menniska kan väl påstå, att det ligger någon väsentlig och för språkbildningen maktpåliggande skilnad deruti, att prepositionen sättes före eller efter ordet, ehuru det förra blifvit hos oss brukligt och har stora företräden, så väl i deklamation som i skrift. Således måste vrl latinet vara fattigt i det afseendet. — Accusativformen påstås hafva ett stort företräde i latinet framför den i svenskan, emedan den-är fullkomligt bestämd. Detta påstående lär väl dock tarfva åtskilliga jemkningar, alldenstund accusativus i rätt många fall är fullkomligt lika med nominativus. Detta är händelsen med hela stora ordklasser, t. ex. med alla .neutrer och med pluralformen hos ganska många maskuliner och femininer i 3:dje, 4:de och 5:te deklinationerna. Ingen latinlärare har någonsin hörts beklaga sig häröfver såsom ett fel hos latinska språket, eller såsom förorsakande någon svårighet vid undervisningen. I sjelfva verket torde väl dock den der stora olyckan, att lärjungen icke kan genom bestämdt olika former skilja subjekt från objekt, icke just vara någon olycka, emedan han derigenom tvingas att med sin egen omdömesförmåga göra denna väsentliga skilnad, i stället för att, såsom eljest så lätt händer, stanna vid blotta formskilnaden. Detta är ingen olycka, utan tvärtom stor nytta. — Vocativus kan knappt i formelt hänseende anses såsom en sjelfständig casus i latinet, emedan han i de allra flesta fall är lika med nominativus. Ablativus är i pluralis alldeles lika med dativus, och dessutom äfven, rätt ofta i singularis, så att det verkligen är mycket svårt att, hvad nomen beträffar, inse hvarest det latinska språkets så mycket omtalta formrikedomen ligger. I afseende på verberna har ingen kunnat neka den stora fördel, som de nyare språken hafva framför de klassiska i anseende till sina hjelpverber. Deremot, .kan t. ex. sägas, har latinet andra betydliga fördelar, t. ex. den att ega en gerundii-form, som vi sakna. Detta torde väl dock ej alldeles vara fallet, om man blott gör vårt språk rättvisa; ty om man säger: Nöje i att läsås, så är: i att läsa, gerundium, och då ligger skilnaden endast deruti, att, likasom förhållandet är med nomina, latinets gerundium är böjligt, hvilket deremot icke är fallet med vårt. Om någon enkannerlig fördel ligger i bruket af latinets gerundivum, som, svenskan saknar, så in-nebär likväl, å en annan sida, denna form temligt mycken variation i afseende på betydelsen, som endast af sammanhanget fullt låter bestämma sig. En stor brist har det latinska språket deruti, att det saknar pronomen personale vid verbernas konjugation, så att t. ex. legit betyder både: shan, hon, det läser, hvaraf uppkommer en obestämdhet. som t. ex. bland annat ledt till ett här nedanför antydt, om stört armod vittnande; uttryckssätt i nämde språk. Äfven vårt språk eger utan tvifvel sina många och stora bristfälligheter; men det är härvid att märka den besynnerligheten hos klassicitetens förfäktare, att så snart de kunna hitta på någon bristfällighet i vårt språk och i allmänhet de nyare språken, så får den gå och gälla för ett fel; men om någonting sådant förekommer i latinet, då kallas det allting annat än en ofullkomlighet. När man t. ex. i svenskan skrifver både ande och anda, timme och timma 0. 8. v., då är det naturligtvis ett ohjelpligt fel hos det svenska språket; detta har då icke ännu satt sig, det är, såsom Rydqvist ganska riktigt säger, racklande och befinner sig på ett ej äfslutadt utvecklingsstadium, och huru fåkunnigt vore det ej att tänka sig möjligheten af någon. språkbildning genom ett sådant språk! Men när alldeles likadana bristfäligheter förekomma uti det latinska språket, t. ex. conatum och conatus, eventum och eventus 0. s. v., då är detta visst icke något vacklande, — Gudbevars för en slik tanke — nej, dessa slags ord få tvärtom det granna namnet abundantia, öfverflödande. På samma sätt går det an för latinet att hafva audiit och audivit, amasti och amävisti; men hos svenskan är det en stor ofullkomlighet att man säger tar och tager, drar och drager o.s.v. Häraf ser man detta ensidiga latin-afguderi, som omöjligt vill finna något fel uti detta språk, utan tager allt, hvad de gamla auktorerna innehålla, endast såsom en fait accompli, såsom någonting, hvilket nödvändigt skall så vara och följaktligen måste göras till en regel, som prompt skall läras ungdomen. De gå så långt i denna blinda auktoritetsifver, att de stundom till och med, för de latinska auktorernas skull, påtagligen göra latinska språket orätt. Om de t. ex. icke kunnat hitta på någonviss casusform af ett ord hos någon af de få till vår. tid komna latinska författarne, så förneka de helt enkelt dess tillvaro i det latinska språket. Så är t: ex. fallet med ordet colus ( spinnrock), om hvilket detivåra grammatikor säges att det icke har någon dativus i singularis eller genitivus i pluralis 0. s. v. — och hvarföre? Jo, emedan man icke kunnat hos några klassiska författare finna det ordet i dativus singularis eller genitivus pluralis! Derföre afitecknas det helt enkelt som ett undantag och: detta undantag måste in i grammatikan! Hvilket förfärligt kolorum skulle ej uppstå, om någon djerf ande tilläte sig att bilda genitivus pluralis af colus! Ofta beundrar man till och med uppenbara bristfälligheter såsom lika många skönheter i språket. I det senare fallet torde ett exempel böra anföras. Som bekant är brukar barnet tala i infinitivus, likasom äfven den obildade, så snart han skall yttra sig på ett främmande språk, hvilket han otillräckligt känner, alltid sätter verbet i infinitivus. Detta anses emellertid och med rätta, i alla kultiverade nationers språk, såsom ett särdeles ofullkomligt uttryckssätt, och begagnas ganska ofta på scenen för att förlöjliga utländningars brytning af ett främmande tungomål. Alldeles detsamma hafva vi-emellertid uti det latinska klassiska skriftspråket; men der hjelpes saken med ett storståtligt namn; det är nemligen ingenting mindre än latinets. s. k. infinitivus historicus;. och. långtifrån att vara någon brist i det språket, utgör densamma tvärtom en oerhörd skönhet, som det vore både synd och skam att icke beundra! Hvar och en inser emellertid ganska lätt, både att det verkligen lär en brist, och att denna brist har sin grund i en annan brist i språket, som förut blifvit antydd. Med allt detta — och mångfaldigt mer skulle kunna tilläggas så väl om formläran som syntaxen — torde det väl vara nödvändigt för latinets försvarare att något pruta med sig i afseende på den mycket omtalade formfulländningen hos det latinska språket. Nu några ord om latinets ställning i det allmänna lifvet, Till svar på den af oss gjorda anmärkningen, att ingen menniska bryr sig om, huruvida konung, statsråd, embetsman i allmänhet, 0. s. v., kan latin Heller icke, har man svarat, att det icke heller nåI gonstädes står föreskrifvet, att dessa personer skola vara moraliska menniskor, hafva fosterlandskärlek; duglighet och annat. Ja, nog -är det sant, att det ingenstädes står stadgadt att de egentligen skola hafva betyg derå; men månne: allmänna opinionen derföre mindre fordrar dessa egenskaper? En konung, ett statsråd, en representant utan fosterlandskärlek eller seder, — kommer ej blotta tånken derpå att rysa? Detta i fråga om de moraliska egenskaperna. Men man säger äfven, att det ingenstädes står föreskriftet, att konung, statsråd etc. skola vara några mästare i t. ex. historien Sannt; men hvem skulle icke runka på hufvudet, om han finge höra att ett statsråd icke kunde sin historia? Hvem skulle icka anse ett sådant statsråd böra skickas i skolan? Men ingen viil skicka ett statsråd i skolan för att lära tatin. Likaledes, har man ej sett män utan klassisk bildning förestå till och med undervisningsdepartementet, utan att dervid gjorts någon anmärkning