Aftonbladet – 14 december 1858, sida 2

Diskussionen öfver rektor Cramers teser i iäroverksfrågan. Sammanträdet den 7 December. Sedan ordföranden, lektor Elfving, tillkännagifvit, utt denna sammankomst vore den sista, som pedasogiska föreningen kunde hålla före helgen, och med inledning deraf uppmanat de talare, som nu ämnaippträda, att fatta sig kort, på det diskussionen öfrer den förevarande frågan, om de döda språkens uteslutande från elementarläroverken och förläggande till universitetet, som redan i tre sammanträden fortgått, nu måtte kunna afslutas, lemnade han ordet åt rekkor Siljeström, som yttrade: Oaktadt ordförandens uppmaning att icke taga iden för mycket i anspråk, på det att man nu måtte kunna få sluta den framstälda tesen, förklarade talaren sig dock icke kunna, i anseende till frågans stora vigt och betydelse, fatta sig kort, äfven om han dermed skulle äfventyra, att öfverläggningen öfver tesen -skullederigenom nödgas uppskjutas till nästa år. Det finnes ingen skolfråga, som i vigt dermed är jemförlig; den kan sägas vara skolfrågan. Alla de öfriga frågorna,såsom om metod, om ämnenas följd och fördelning, äro underordnade och kunna lätt afgöras, sedan man blott kommit på det klara med den närvarande frågan, den om de klassiska språkens betydelse för skolundervisningen. Det är alldeles på samma sätt, som .det. är ojemförligt: mycket vigti-. gare att veta, hvad mat man bör äta, emot att bestämma. måltidstimmarne, sättet att föra maten till munnen 0. s. v. Har man väl kommit på det rena med frågan om klaässicitete is inflytande på undervisningen, då är det ganska lätt att komma öfverens om skollagens öfriga bestämmelser. Talaren förklarade sig visst icke vara någon fiende till den klassiska litteraturen; tvärtom vore han en stor vän deraf och läste änna med stort nöje sina latinska författare; ja han hade till och med för 15 år sedan gifvit ut en skrift till försvar för den klassiska litteraturen, deruti han föredrog att helt och hållet borttaga studiet af det grekiska språket, på det att undervisningen i latinet måtte kunna blifva så mycket mera: helgjuten. Således kunde det naturligtvis ej vara något förbiseende af dess verkligt stora värde, som gjort talaren fientligt sinnad mot dess bibehållande inom skolan; men. lefnadsförhållanden bade skänkt honom den stora fördelen att ej blott inifrån, utan äfven utifrån skolan kunna betrakta och undersöka skolans fenomener, och han hade derigenom, efter många års tankar och forskningar, mer och mer stadgat sig i den öfvertygelsen, att, så vida skolan skall kunna fullt motsvara sin bestämmelse i afseende på det närvarande slägtets uppfostran, de klassiska språken måste gifva vika för hvad lifvet nu verkligen och oeftergifligen fordrar af henne, Det skäl, som af klassicitetens förkämpar hufs sakligen framdragas till försvar för latinets bibel rande uti skolan, är detta språks gramatikaliska formfulländning. Låtom oss säledes något närmare betrakta de motskäl, som blifvit anförda emot talarens förut i detta hänseende framstälda invändningar. Vi finna då först och främst, att sjelfva förfäktarneicke kunnat motsäga det, att latinska språkets brist på artiklar verkligen är en stor brist, och således torde det icke längre vara: behöfligt att sysselsätta sig dermed. Hvad åter angår casusformen, så påstås det från den motsatta sidan, utt i detta fall är det latinska språket betydligt rikare än vårt språk och de nyare språken i allmänhet. Vi skola med en jemförelse söka bevisa grundlösheten deraf. Om man till exempel tager ordet liber, på svenska bok, så finner man då, att i afseende på nominativus och genitivus