Aftonbladet – 13 december 1858, sida 2

Detta skott hotade således icke ers majestät Måhända, men himlen lät mördaren sigta illa och bevarade mitt lif.n Förräderi, och brottslingen gripen ! dånade i detsamma en röst, som lätt igenkändes att komma från Gyllenstjerna; 2Alltid färdig att tänka på försåt och bakhäll, hade han med sin falkblick och sitt vaksamma öra märkt någon rörelse bakom vallen och, medan de andre herrarne sprängde fram till konungen, der företagit en rekognoscering, hvaraf första resultatet. blef Mikaels upptäckande. Det gifves stunder i lifvet, då menniskohjertat kan bestormas af så många olika känslor, att just deraf uppkommer ett apatiskt lugn, likasom trädet skulle stå orörligt, om stormen skulla kunna trycka det med lika styrka från alla sidor på en gång. Detta lugn var Mikaels. Han försökte icke att undkomma, ty hvar fanns en tillflykt för honom? Icke att försvara sig, ty hvilket brott skulle han kunna förneka, hvilken oskuld förfäkta? Som en viljelös lät han behandla sig, och om någon känsla med öfvervägande kraft uppehöll honom, var det den han förut så ofta erfarit: att hans väg gick i det dunkla spår, som tecknades af en mäktig hand ofvan skyn. : EIEmellertid hade Gyllenstjerna icke hunnit mera än att slå sin väldiga hand öfver hans nacke, innan ett sabelhugg så eftertryckligt föll öfver bans arm, att det ovilkorligen skulle hafva afknäckt hvar och en annan, men mot de spända jornmusklerna i hans en dast åstadkom en liten dallring, som knappast förorsakade ett ögonblicks domning. I stället att släppa sitt tag, tryckte Johan Mikael ner till marken, satte sin fot på hans nacke och skrek af alla krafter, under dethan i mörkret