Aftonbladet – 11 december 1858, sida 1

i detta ögonblick bär emellan sina gröna stränder ? Uppväckt ur sin tankfullhet af denna fråga, svarade han: En präktig flotta, en makalös krigshär. Bättre upp. Den störste konung och hjelte som jorden bär. Något mindre, anmärkte konungen leende. Jag stannar villrådig här. Som ers majestätfinner, är jag icke stark i att gissa på annat än hvad för ögat är. s Ni ser då icke något annat i allt detta? Nej! Jag måste tillstå det. Ett konungarike. Ett konungarike? frågade Kristian Albert. Ja väl! Eller hvad mindre tror ni väl att denna krigshär är ämnad att vinna åt mig? Det är Danmark ni här ser gå för mina segel. Vi skola bli grannar på närmare håll inom kort. Men var trygg, min svåger! Styr kan skall skona svagheten vid sin sida; n skall i mig finna en säker beskyddare. Det är således Danmarks eröfring ers majestät ärnar företaga? Jag förmodar att ni icke förestälde er något mindre? Ett :vackert mål, eller hur? Och konungens blick lyste liflig och klar, som såg han det redan vunnet. Utan tvifvel kan ers majestät icke fatta andra än stora mål. i Ni anade icke detta, då ni anhöll att få följa mig? Ni trodde icke att det var mot er egen fiende jag skulle föra er?. Jag visste blott att hvarthän jag skulle få följa 1 ers majestäts spår, skulle det alltid blifva till äran; något annat mål har jag ansett förmätet att efterspörja. Detta svar tycktes behaga konungen oeh framkallade ett leende på hans läppar. Han tog sin svåger under armen och fortfor, under det han började spatsera fram och tillbaka öfver akterdäcket: Ni har följt mig med blind tillförsigt, det är godt! Jag vill taga bindeln från ert öga. Det. resultat, som verlden bort vänta af Bälternas öfvergång, skall nu fullbordas. Eller tror nin; och han visade dervid på Dalberg, som stod helt ensam ett stycke derifrån och betraktade den sevelfvllda huoten. tror ni att dennes snille