Aftonbladet – 10 december 1858, sida 2

dessa ord lyftade han Maria i kaleschen; gaf hästarne en klatsch och körde med samma beundransvärda skicklighet som förut öfver den obanade vägen tillbaka. Återkommen till slottet, gaf han sjelfva olyckan, för så vidt den ej kunde alldeles fördöljas, färgen af en obetydlighet, och öfverlemnade sig, för att bestyrka det och döfva smärtan, som hans sår förorsakade, med en nästan vild omåttlighet åt förlustelsen af det dryckesgille, som efter tidens sed slutade dagens nöje. Men trots Gyllenstjernas jättestyrka hämnade sig dock naturen på dessa öfverdrifter, och morgonen derpå var han angripen af en hetsig feber. Säsom sjukdomar vanligen framträda våldsammast hos de kraftfullaste menniskor, antog Johans genast en ganska fruktansvärd karakter, hvilken väckte en allvarlig oro för utgången. Ingeborg fattades naturligtvis djupt deraf, helst hennes tillgifvenhet var större än förr för denne broder, sedan hon trott sig hos honom upptäcka känslor och egenskaper, af hvilka hon dittills ej ansett honom vara mäktig. Då underrättelserna den påföljande dagen ej blefvo tröstfullare, önskade hon att med egna ögon öfvertyga sig om hans tillstånd, och gick att se till honom i hans sjukrum. Då hon framträdde till hans hufvudgärd fann hon honom slumrande. Hans a :sigte var blossande; ådrorna på hans seniga, halfJudna armar, hvilka till en del voro blottade, svälde och visade pulsarnes Höga gång; de grofva händerna voro hotande sammanknutna, under det de oupphörligen rörde sig under krampaktiga ryckningar; det tjocka, med sitt svartruggiga hår betäckta hufvudet kastade han än åt den ena, än åt den andra sidan på örongottet, utan att han deraf tycktes eganågot medvetande, emedan ögonen voro jemt tillslutna och den höga, ojemna andedrägten