Aftonbladet – 9 december 1858, sida 3

het, hvarmed de nyss så darrande lemmarne lågo hvilande på den jord, som burit deras jagande flykt. Se det var ärligt och med besked, som allt hvad Erik Dalberg företager sig! sade Karl Gustaf, som af artighet för gamle hertigen, hvilken ej orkade deltaga i jagten, med honom och darerna åskådade den, ehuru mycket det annars kunnat roa honom att nedlägga några af skogens högdjur. Maria, som vid konungens ord kastade en blick på. Ingeborg, såg henne rodna och darra. Emellertid verkade ännu intrycket af den nyss beskrifna scenen med hela sin första styrka på åskådarne, då en hind, åtföljd af sin unge, kom skrämd, ehuru icke förföljd af hundarne, springande fram öfver slätten. Vid åsynen af den fallne hjorten gjorde hon, liksom uppskrämd af en ny förskräckelse, ett språng åt sidan, men stannade derefter och vädrade, med flåsande näsborrar och halft utsprängda ögon, på hans liflösa kropp. Kanske var det hennes make. Då hon åter ville fortsätta sitt lopp, såg hon ungen, som ej förmådde längre följa henne, flämtande utsträckt vid foten af ett träd. Skälfvande i alla lemmar, blef hon likväl qvarstående vid hans sida, slickande honom med sin torra tunga, såsom för att svalka hans brännande hetta, och vederqvicka hans uttömda krafter. Midt under dessa omsorger af en, rörande moderskärlek, smög sig Gyllenstjerna, skyddad af de omgifvande träden, så nära bakom henne, att han med kolfven af sin bössa gaf ett så väldigt slag åt den. del, som var honom närmast, att geväret sprang af, och det arma djuret med en sannskyldig kullerbytta tumlade öfver sin unge, och blef liggande på marken. För att ännu mer bravera med sin öfvermenskliga styrka, sprang Gyllenstjerna till för att åter uppresa det, då det