Aftonbladet – 9 december 1858, sida 2

för det omtalade nöjet, lät Ingeborg bedja sin broder om ett enskilt samtal. Då han inträdde till henne, fann han henne redan klädd till jagten, till hvilken man inom några timmar skull samlas. Hon var vacker, men blek och med detta vemodiga, svärmiska uttryck på sitt ansigte, hvilket hvarken var i Johans smak eller af honon ansågs för någonting annat än en pjunkig min, den hon af en nyck gaf sig, och efter behag kunde bortlägga, men hvilken han nu lät utar anmärkning passera. Med en vänlighet, som hos honom var främmande, och hvilken läsaren lätt torde förstå ej var någonting annat än verkan af de stolta förhoppningar, som han fästade vid systern, inträdde. han i hennes rum och sade, i det han fattade henne vid handen: sDu har låtit kalla mig; är det för att jag skall säga dig hur din toilett lyckats? Förträffligt! Du är ganska vacker i mina ögon, och jag hoppas andra skola tänka lika med mig. a: Nej, Johan, det är för att varna dig. Varna mig? Och för hvad, om jag får fråga ? Jag vet det icke, men jag fruktar att någon fara torde vänta dig —: Hvilken? Af hvad anledning tror du det? Jag kan icke förklara... En dröm har väckt min fruktan., , En drömt! upprepade Gyllenstjerna och skrattade med ett ljud så torrt och hårdt som dånet af ett stenras. ; Jag borde hafva väntat mig detta, sade Ingeborg, nedslagen. : Förlåt mig, goda syster, jag vill icke såra dig med mitt skratt; det var blott i första ögonblicket som en fruktan utan annan Oorsak än en dröm föreföll mig något barnslig. Vid närmare eftertanke finner jag, att en öf