Aftonbladet – 8 december 1858, sida 3

mera hemma i latinets grammatik än i modersmålets, dels ock helt naturligt af den ojemförligt större tid, som egnas åt latinska grammatiken och det språkets analys, hvarigenom äfven mycket mer af reglor, gemensamma för båda, måste inhemtas, än der icke latinet läses. Man hade åberopat den betydelse, som gamla historiens studium får genom latinläsningen i skolorna. Hvad läses då? Jo, en talåre hade sjelf uppgifvit en liten krestomati och sedan en del af Cornelius, Cesar och Ovidius; i sammanhang härmed hade den talaren ock åberopat den förträffliga inflytelsen af de beskrifningar på forntidens stora män, som ynglingen under tiden får inhemta. Talaren hemställde dock, huru mycket häraf hinner inhemtas genom läsning af en liten delaf Cornelius, utan att neka denne författares stora värde för dess mästerliga porträtters. Och af Plutarchus, som lemnat den största skatten i det hänseendet, få de ju intet. Han upprepade ånyo, att frågan är ej om den absoluta utan om den relativa nyttan af tiden som användes på det ena eller andra, och detta får lagstiftaren dock ej förbise. Äfven för kristendomskunskapen förmentes de gamla språkens studium vara välgörande, genom tillfället att i skolan läsa något litet af Nya Testamentet på originalspråket. Här vore man inne på grekiskan. Huru mycket religiositeten ökades genom den högst obetydliga kunskap, som skolgossen erhåller om grundtexten, må lemnas derhän; men talaren ville framställa en annan fråga, efter som Bibeln blifvit nämd. Huru kan det komma till, att ehuru både bland allmänheten och inför statsmakterna försports en sekelgammal klagan öfver den auvarande bibelöfversättningens stora felaktigheter; fastän öfversättningskomiteer varit förordnade, så har man icke varit i stånd att få en bättre och har ännu ingen utsigt dertill? Är det icke märkvärdigtjatt en sådan maktlöshet kan visa sig i afseende på denna 1itmärkta och intressanta bok, hvarpå kyrkan dock grundar hela vår religionslära, och som nu måste zara falsk, der öfversättningen är feaktig. Eller vore det tänkbart, om Bibelns original varit tyska, ranska eller engelska, att man icke långt för detta kulle haft goda öfversättningar och de säkraste krisiska arbeten deröfver? Bevisar icke detta faktum sill fullo, att de gamla språken äro i mer än en bemärkelse döda språk, eller åtminstone att kännedomen om dem ligger i själtåget, oaktadt den tid som le upptaga i skolorna? Hvad beträffade anmärkningarne om det slippriga ati några af de gamles skrifter, så trodde talaren cke att dermed vore så farligt. Besynnerligt vore Jock det skäl, som man användt, att faran vore rinsa derföre att fläckarne vore så synliga. I alla fall iro de gamle poeterna visserligen icke någon öresyn i etiskt afseende. Troligen är den delen uf Ovidius, som en föregående talare förmält läsas i skolorna, icke denne författares ars amandi; men hvad har sjelfva Homeri Tliad till hufvudmotiv? Jo sPeleiden Athills förderfliga vrede deröfver att man tagit ifrån konom den sköna slafvinnan Briseis;likaså har en viss bok i Virgilius, angående Dido och Eneas, sina betänkligheter, och hela den gamla mycologien hvimlar af galanteriäfvenryr, mera uppbygliga i estetiskt än i etiskt afseende. Afdengjorda jemförelseni afseende på bildande verkningar, mellan de klassiska språkens och naturvetenskapernas studium, deri man gifvit det förra ett så stort företräde, tog talaren sig anledning nämna, att han i ett visst läroverk, der språkundervisningen anses skött med särdeles omsorg, vid en examen i grekiskan hört läraren, efter frasernas uppläsning, fråga lärjungen: Kan du säga mig huru det ordet heter på den joniska dialekten? Än på den doriska? och detta hade gessen ganska riktigt besvarat. Det var utan tvifvel snällt; men talaren frawöställde hvad slags rimlig framtida nytta, vare sig i afseende på användbarhet för lifvet eller för förståndsutvecklingen, det kan medföra att belasta gossens minne med sådana saker? Inser man icke att vinsten då måste blifva större af att ega äfven en obetydlig kunskap om -de fysiska lagarne eller om kemiens grunder, kropparnes frändskap och sammanhang m. m., som leder till forskningar efter de krafter, som verka till det helas upprätthållande samt derföre, långt ifrån att leda till en krass materialism, måste lyfta sinaet till beundran för den högre makt, från hvilken denna verldsharmoni utgår. Slutligen nämde talaren angående frågan, huruvida öfveransträngning egde rum i skolorna i följd af den läseordning, som nuvarande skolstadga infört, att han, såsom ledamot af Stockholms stads undervisningsverk, kunde intyga, att inom denna direktion hade alla ledamöterna, efter inhemtad kännedom af den påbjudna läseordningen och läsetimmarnes antal, varit af den tanken, att en för ynglingarne skadlig öfveransträngning deraf måste uppstå.