Aftonbladet – 7 december 1858, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — En kapitelfråga. Under denna titel läser man i lördagens nummer af Kapten Puff: Biskopen i ett af de södra stiften har den oturen att ofta i sina förslag mötas med det kompaktaste motstånd af sina capitulares. För kort tid sedan, då de voro å embetsrummet församlade, och de ordinarie göromålen expedierade, tog hr biskopen till ordet och talade ungefärligen sålunda: Det är eder nögsamt bekant att inom den kristna församlingen pågår mycken rörelse, att irrläror och irrlärare dyka upp öfverallt. Det är äfven vår pligt att lära och vägleda. Vi göra så ock efter bästa förmåga. Men det har förefallit mig, som skulle vi kunna åstadkomma än mera gagn om vi talade och lärde inför större folksamlingar, der tyvärr! separatister, baptister och många andra, hvilkas namn slutas på ister, finnas. Jag skulle derföre önska att domkapitlets högtärade ledamöter behagade allt som oftast uppträda såsom predikanter vid högmessogudstjensten i vår domkyrka, hvilken då skulle blifva än mera besökt. Jag behöfver icke säga huru mycket godt I derigenom skulle åstadkomma; då I till åhörare haden en stor ynglingaskara, hvaribland många efter hand utgå för att sjelfva predika Guds ord. Capitulares sutto en stund med nedböjda hufvuden, tysta och förlägna. Hvar och en af dem vän tade att hans granne skulle taga till ordet. Ändtligen bröt en af dem tystnaden, talade och sade :13 Ers högvördighet! Jag har sjelf ett par prebendepastorat, ochidå min tid det medgifver, predikar jag i dervarande kyrkor. Jag ärnar således alldeles icke predika i domkyrkan. Icke heller jag, och af samma anledningp, yttrade en annan, De öfriga sutto tysta som Egyptens prester, och gåfvo icke ens genom någon rörelse tillkänna att de voro af samma mening med biskopen. Ett leende, som isade capitulares — de känna det så väl! — flög öfver biskopens anlete. Då jag icke hade kunnat föreställa mig,, sade han, satt det af mig väckta, ett kristligt lif befrämjande förslaget skulle röna edert ogillande, och då jag känner att edra prebendeadjunkter egentligen upprätthålla själavården i de eder anförtrodda pastorat, men mitt förslag är af alltför stor betydelse för att spårlöst försvinna, och då sakens behandling i dag är ett slags tidsbild, får jag anmoda notarien att i protokollet intaga icke blott min framställning, utan äfven det öde som densamma haft.v Ers högvördigheti inföll nu den först omförmälte consistorialen, vid närmare eftersinnande torde min uid verkligen medgifva mig att ibland. uppträda som kögmessopredikant i domkyrkan, hvilket jag med nöje skall göra. Ers högvördighet! Jag instämmer häri, inföll den ene efter den andre: Mina ärade kolleger, yttrade nu biskopen, detta svar, bevittnar edert brinnande nit för Guds ords spridning ; det är eder värdigt oeh jag tackar eder. — — Möjligen behöfver icke notarien numera .belasta protokollet med denna angelägenhet ?e — En vitter församling. Fransmännens störste efterapare, kejsår Faustin den 1:ste på Hayti, fortfar art på allt sätt bilda sig och stt folk efter franskt saitt. Icke nöjd med att hafva skaffat sig markiser, grefvar, hertigar, furstar, kollegier, universiteter etc. ete., har han nu fallit på den iden att bilda en fransk akademi. Till en början anskaffades ett stort grönt bord, höga karmstolar, sockervatten, voteringskulor och ringklocka. Sedan allt detta var iordning, återstod en enda sak, men den utgjorde också den kinkigaste punkten. Man skulle nemligen hafva medlemmar i akademien. Alla invånarne på Hayti, som någorlunda kunde läsa och skrifva, gjorde anspråk på inträde, och man höll på att slå ihjäl hvarandra i ifvern att blifva odödliga, då kejsar Fau