Aftonbladet – 7 december 1858, sida 2

genom ett blott och bart af erkebiskopen lemnadt förordnande, Men hr Annerstedts personlighet utgör, såsom vi ofvan antydt, en obetydlighet jemförelsevis med. det uppfostringssystem, hvilket han satt i gång, och hvars nitiske förkämpejl han tills dato varit. Då vi ega anledning befara, att detta olyckliga system har djupajl: försänkningar äfven inom den yngre lärarepersonalen vid Upsala skola, och det således visar sig, att det inflytande, hr Annerstedt utöfvat på sina kamrater eller, om man så vill, underordnade, icke förblifvit utan resultat, torde det vara på sin plats, att närmare oranska icke blott sjelfva andan i detta system, utan äfven det sätt, hvarpå det öfverji hufvud blifvit tillämpadt. Här möter då oss först den besynnerliga företeelsen, att hr Annerstedt, såsom chef för Upsala elementarläroverk, framstår såsom en nära nog fullkomlig sjelfherrskare derstädes. Han:är icke blott verkets Högste ledare och, såsom sådan, ordförande i skolkollegium, utan han är äfven skolans spiritus rektor i allt hvad han behagar taga under sitt nådiga hägn. Icke belåten med der allmänna uppsigt öfver undervisningen och ordningen, som skollagen honom tillerkänder, intränger han när han så behagar, på afdelningslärarnes speciella områden, spionerar, ransakar och afbasar der efter godtycke. Är detta: en chef värdigt. och är det ens honom tillmätet, enligt gällande skollag? Vi kunna knappast tänka oss något mera förnedrande för en klasslärare, än att icke anses: sjelj besitta så pass mycken duglighet, påpasslighet och ordnings sinne, att han kan undvara lr rektorns benägna biträde, vid ungdomens tillrättavisande, detta må nu ske under form af en hårlugg-J): ning eller en käppsläng. . Detta inrusande och detta spionerande i de särskilta klasserna, detta Damokles-svärd, utan rim och reson hållet öfver både lärare och lärjungar, denna fula afstraffningsmetod med. spanska: rör, detta jägtande efter tillfällen att få visa sin myndighet, vare sig i skolförstugan ellerj: annorstädes, denna retliga ifver att upptäcka en tillfällig grimas, en förlupen hostning, ett qväfdt skratt, en tappad mössa och dylika högvigtiga saker, hvarom Upsala hvardagskrönika har så mycket smått och godt att förtälja, med ett ord, denna ständiga spärrridt efter barnsliga bestraftningsanledningar — hvad bevisar allt detta annat än svaghet. ytterlig svaghet, att icke kunna uppehålla skolans ordning och sitt eget anseende an-) norlunda än genom brutala medel och fysiska kraftansträngningar af det simplaste slag, ofta tillkomna af. de, lumpnaste. orsaker och icke sällan medförande de mest upprörande följder? Man talar om nödvändigheten att inplanta lydnad hos ungdomen, ja — Gud bevars! Men huru är den lydnad i sjelfva verket beskaffad, som inpräglas med käppen? Och huru tager sig den aktning och det anseende ut i längden, som, utan att ega något moraliskt underlag, blott understödes af en blind fruktan? .Blifvericke följden den, att man, för att kunna fortgå på den falska väg, man från början inslagit, måste alltmera skärpa strängheten i det system af våldsam penalism, hvilket man, under den föregifna nödvändigheten att upprätthålla tukt och ordning, så nitiskt och besinningslöst äflas att genomföra. med undertryckande af alla ädlare känslor och utan, afseende på den. ambition eller vädjande till den hederskänsla,. hvilken. ungdomen, rätt handledd, aldrig saknar, och som det är lärarens pligt att i första rummet söka framkalla och underhålla? Huru oduglig den i sjelfva verket är för lärarekallet, som tror, att en ynglings uppfostran företrädesvis bör grunda sig på affliktiva medel, borde vara af erfarenheten alltför — tillräckligt ådagalagdt, för att numera ens kunna dragas i tvifvelsmål. Det är en lärdom, lika gammal som -verlden, att våld alstrar i förstone hat och sedermera förakt. Man kan med. stryk-och våldsamma bestraffningar uppamma en mängd krypare och hycklare, men man kan icke på detta sätt uppfostra åt staten sjelfständiga män och tänkande medborgare. Då hr Annerstedt förvånar sig öfver, att ett litet barn icke vill underkasta sig hans barbariska straffsystem och med blind undergifvenhet. i allsköns stillhet, mottaga hans käppslängar, och förgrymmar sig öfver detta slags uppstudsighet, som icke -vill. låta behandla sig på hvad. sätt, som helst, så visar sig hr rektorn helt okunnig derom, att det ligger i naturen hos hvarje; icke blott menskligt, utan lefvande väsende öfver bufvud, att uppresa sig mot allt förtryck. Det är först då, nä denna natur genom förvända och: våldsamma medel blifvit deprimerad eller redan rent af depraverad, som den underkastar sig all, emedan den icke mera eger mod eller kraft att göra motstånd mot förtryck och orätt visa. Och dit leder ovilkorligen i längden ett sådant uppfostringssyst m, som det Annerstedtska. Ett af tu: antingen skapar man dermed slafvar och viljelösa maskiner, färdiga till allt och för allt, eller uppfostrar man despoter, hvilka, likt hr rektorn, i sin tur taga till: käppen och, sedan de vackert och väl kommit till väldet; tyrannisera sina underlydande... Detta må passa i sådana stater, der undersåten planmässigt bör uppfostras till ett viljelöst redskap i styrelsens hand; men i ett fritt, konstitutionelt land passar det alldeles icke, och allraminst. öfverensstämmer det med de vilkor, i klara och tydliga ordalag uttryckta redan för tio år: sedan, hvarunder rikets ständer beviljat sina frikostiga anslag till elementarläroverkens reformerande. Föga torde den medborgerliga bildning, hvarI om rättvisligen ordats så mycket, och som tidt och ofta framhållits såsom ett conditio sine qua non för. ständernas anslag, kunnr vinnas på det förvända sätt, hvarpå det visar sig, att undervisningen bedrifves i Upsala katedralskola. Är meningen den, att. fortfarande bibehålla allting der på den gamla foten, så behöfves sannerligen dertill inga nya medel. Det är då mycket illa, att denna skola fått så stor anpart af de dyrköpta anPNP ENE FOS SAR er SEND MET 05, JA, FO EE, KDE