Aftonbladet – 4 december 1858, sida 3

LJ att björnen ännu var bunden. Ila anstår det en segrare, sade han, att bekransa en bunden fiende, likasom till hån och blygd öfver hans nederlag. Gack och var fri för din mandoms skull! Innan någon hann eller vågade göra en föreställning, hade konungen framtagit sin jagtknif och afskurit björnens band. Vid denna syn rusade stora och små med förskräckelse på dörren. Allenast konung Carl och några hans män, som icke ville vara fegare än han, stannade qvar med handen på värjfästet och väntade nyfiket hvad björnen månde företaga sig, när han kände sig fri; Skogens lurfvige konung syntes dock icke mycket hugad att begagna sin frihet. Han lyftade sakta fnysande sitt hufvud, sträckte ut sina domnande ben och tycktes betänka sig. Derpå reste han sig med möda upp från släden, såg melankoliskt omkring sig på ljusskenet, tog några steg, vackläde framåt, suckade djupt och utsträckte sig derpå orörlig framför konungen. Män -betraktade honom närmare; — han var död, och sin lagerkrans, som konung Carl så vackert återgifvit, hade han låtit falla framför sin besegrares fötter. ; Konungan vidrörde djuret med sin fot; detlåg der utan ljud, utan lif.Händelsen var lätt förklarlig för dem, som varit vittnen till jagten. Men en så ovän-. tad upplösning på ett farligt skämt hade nästan utseendå af ett järtecken och förfelade ej sitt intryck på ett ungt sinne. Könungen teg -helt stilla. Hertigen deremot utropade muntert: På min jägareära, sire, denna plumpa best har sagt eders majestät en komplimang, som den finaste hofman skulle afundas honom. Hollah, tappre hjeltar och hjeltinnor, som så hurtigt försvarat dörrarne utanföre, kommen ip, här är ingen fara; nalle har haft mera förstånd än I alla,, Folkhopen stormade in, och om jublet förut var högljudt; så blef det nu nästan vildt. Den. väldiga björnen bars bort i triumf. I första ingifvelsen lyftades konungen på menighetens axlar. Gubbar, ynglingar, flickor, alla täflade om att få bära på sina händer denne unge monark, hvars-höghets blick var nog mäktig att kasta skogens befriade konung för hans herrskarefot. Vin hit! ropade hertigen, medan konungen ännu satt höjd på folkets skuldror. Vinkom. Den improviserade Diana räckte konungen bägaren. Han mottog den. I detsamma hviskade hertigen isitt öf