och hurrade för konungen. Jägarnes jubel svarade dem. Konung Carl var lycklig — lyckligare kanhända; än sedan efter sina blodiga segrar. Nu sjönk golen sakta ned bakom granarnes toppar. Hennes sista stråle spelade ljus och mild öfver konungens höga panna, Barndomens glädje skickade i denna stråle sitt sista afsked till den gtore konung Carl Ty i dag gick solen ned öfver hans barndoms, hans nogdoms, hans hela lefnads frid! På Kongsör vardt ett väldigt gästabud. I hastrestes på gården en spetsgård af granar, inom hvilken de defvande björnarne — liksom fordom de fångne konungar i romerska cxesarersitriumf — förvarades bundne och blandado sitt rytande med musikens glädjetoner. De döde björnarne tillreddes af hofvets skickigaste kockar till välfägnad för gästerna. Närmaste byars hela befolkning, män, qvinnor och barn, samlades till kungsgården, för att bevittna ko nugg Carls största seger härintills.. Något bränvin bestods dock måttligt; men ölet rann i strömmar. Holländsk tobak vankades allaredän ymnigare; man såg korta pipor och långa bussar. De gamla satte sig att-språka om salig konungens tider och hans fredliga och lyckosamma regemente, nu sedan reduktionen förlorat sin hårdaste skärpa och den stora hungersnöden upphört att svida. Oklara rykten om krigsbuller på långt håll hade nått äfven till menige man. En komet hade blifvit sedd, och i Dalarne bade det regnat blod. En klok gumma i bygderna hade drömt att hela Sverges rike var betäckt med guld och beklädt med rosor. Detta hade hon uttydt, efter drömmarnas sed, i motsatt betydelse, så att deraf Vore att vänta stor fattigdom och mycken sorg. Men de hurtigare och gladlyntare voro ense derom, att sådana drömmar borde tydas efter bokstafven. Land och folk voro vana vid segrar, och naturmen-. piskan, van att beundra modet och armstyrkan, be dömde riktigare än diplomaterna den unge konungens bjeltekraft. -En uppmärksam betraktare skulle ha anat, att stora segrars förkänsla gick genom folkets håg på sjelfva aftonen före kriget. De unga fingo dansa j den största salen bland betjeningensrum i gårdsbygnaderna. Jagtmusiken spe lade; så ståteligt hade man aldrig dansat på Kongsör. Konungen med sin svit kom sjelf för att se uppå dansen och mottogs med höga jubelrop. Han hade, sin björnfest till prydnad, smyckat sin jagtdrägt med några af den tidens prydnader, Änpu bar konung