Aftonbladet – 2 december 1858, sida 3

Jag åtföljde således en samling af omkring 20 personer, som, efter erlagda afgifter för inträdet i kapellerna, ställde sig under hans ledning. Han kringförde oss i kapellerna och uppläste sin utanlexa, innefattande beskrifningar på de i dem befintliga grafvar af kongl. personer, biskopar, andra förnäma samt kyrkans pastorer. Bland kaperllena är Henrik VII:s framför allt kändt ch framhållet såsom ett verldens under, och glansen af denna bygning, då den först öppades för allmänhetens beskådande, lärer utgjort ett favorittema för den tidens skriftställare. Synnerligen beundras bygningens höga och luftiga form samt det rika bildhuggeri, hvarmed, såsom med ett löfverk, nästan alla delar af kapellet äro bet ckta, samt de rika förgyllningarne på grafvar: e och annorstädes. Men detta kapell delade nu ödet med de andra kaperllena att vara smutsigt och illa underhållet. Genom stenkolsrök, som under tidernas lopp inträngt, samt damm, som fallit och fastklibbat sig, voro bildhuggerierna vanprydda och förgyllningarne undanskymda. De beskådande engelsmännen sjelfva syntes icke gripna af någon stor veneration för dessa kapeller och deras innehåll, och det var således ej underligt att de icke! på mig, såsom utländning, gjorde något im ponerande intryck. I ett af dessa kapeller förvarades en gammal ful, icke ens förgyld ländstol, hvilken af förevisaren tillkännagafs vara den tron, på hvilken Englands flesta konungar och äfven drottning Victoria blifvit krönt. Under sätet å densamma fanns en stor klumpig sten, en aln i qvadrat och ungefär en half aln tjock, fästad med jernkrampor. Många med mig betraktade denna sten och undrade hvarföre densamma blifvit ditsatt, mer ledsagaren tycktes ej kunna derom meddela någon upplysning eller vårdade sig icke dertill; Sedermera har jag af beskrifningar inhemtat att berörde sten är af historisk ryktbarhet. Den tillhörde ursprunligen skottarne. som hade en gammal sägen, att när de en gång förlorade berörde sten, skulle mnationens makt, äfven falla; och islaget emellan Eduard I och John Baliol år 1296 föll stenen i engelsmännens händer och fördes till England der den äfven sedermera förvarats. De flesta stora männens grafvar äro dock icke belägna i kapellerna, utan i kyrkans skepp. Man finner der Shakespeares, Miltons, Addisons, Goldsmiths, Garricks samt många andra dylika ryktbara mäns, många stora statsmäns och krigares grafvar; men Englands störste hjeltar, Wellington och Nelson, ligga icke der. utan i S:t Paulskyrkan; jag känner ej anledningen dertill. Intrycket af det hela stördes dock på ett oangenämt sätt, och hvar och en, som ej hade inrotade engelska åsigter, måste finna sin känsla sårad och intresset för stället betydligt förminskas, då bland hjeltarnes och de stora männens grafvar anträftades sådana af personer, som, endast derföre att de voro af aristokratiskt blod, fått dela dessas utmärkelser. Så t. ex. fann jag grafven af en midshipman, med inskrift underrättande besökaren om den aflidnes förtjenster, hvilka bestått deruti att han, ehuru son af en lord samt rik. föredragit att tjena-sitt fädernesland framför att föra ett lugnt och angenämt lif, derföre han ock stupat i ett-sjöslag. Detta må visserligen hafva varit ganska berömvärdt af Hhonom, men jag tror att, om engelska nationen icke skipar rättvisa och i Westminster Abbey inrymmer alla som gjortsig mera förtjenta om fäderneslandet än bemälde midshipman, så skulle kyrkan snart vara förvandlad till ett ordentligt benhus. Vid min hemkomst till det boardinghouse, der jag bodde, vågadejag att yttra denna i mitt tycke helt naturliga isigt, hvilken mycket uppretade ett engelskt fruntimmer derstädes, i öfrigt ganska upplyst och bildadt, Så djupt ärden blinda vördnaden för börden och rikedomen inrotad hos engelska nationen. Kyrkans skepp med de deruti befintliga moaumenter voro mycket bättre underhållna, städade och rena, än kapellena och uti dem varande grafvårdar.