Aftonbladet – 2 december 1858, sida 2

Kamrater, sade Storm, då han såg värdinnan lemna rummet, hafven I än ert gamla svenska mod i behåll, och viljen I friska upp det med en liten dust, så blir jag er anfö-. rare?x De fordna kämparne fästade sina blickar frågande på Storm. Han var icke känd för stt fara med skämt, hvarföre den sällsamma frågan icke kunde antagas som ett blott narri. Nå, I tänken väl icke taga mig med ögonen heller! Sägen, skämmens I för att hafva Storm till er general ? Storm, vår general? upprepade en och annan. Och I, mina raska träbensgossar, äro mn utvalda trupp! Sådana bussar är det jag behöfver; ty jag vet att edra armar duga, och när det gäller, är det dem och icke benen vi skola pröfva. Viljen I följa mig? Jal gick det i korus. pt Godt, så skynden att slefva i er grötfatet, så vida I ej han bjerta att lemna bottenklicken till gumman som består kalaset. Mins I förr, när trumman gick, var det, min själ, inte tid att krusa med en hungrig mage. Det var då det, sade en. Och nu är det nu, men tiden har alltid sitt värde, gubbar! sade Storm. De åtta stego upp från sina bänkar, sammanknäppte sina händer och sade efter en kort bön: Vi äro färdiga. Hvart bär det af? tillade några. Ier anförares spår. Han känner vägen. Och Storm satte sig gravitetiskt i spetsen för skaran och marscherade till sin herres logis. Här kommenderade han halt, gick in och hemtade ur Dalbergs förråd vapen till sin lilla trupp, Sedan han väl beväpnat den och sjelf spänt en sabel vid sidan samt försett sig med tvenne karbiner, betraktade han sina sjujman med ett välbehagligt, jag; ville nästan säga