Aftonbladet – 29 november 1858, sida 3

kände hon sina knän svigta och neddignade på en stol. : Ni ser det, ädle palatin, sade Mikael, som fattade hela vidden af Stephanies bryderi, en opasslighet har förmått fröken Czarnecki att söka denna enslighet, och jag vågade tillbjuda min tjenst för att tillkalla henne hjelp. Tillåt mig-nu hemta ett glas vatten. Stephanie skickade honom en blick af tacksamhet vid det han aflägsnade: sig, och sade till Sobieski: Jag ber er, skynda att förklara drottningen orsaken till mitt dröjsmål. Sobieski lydde. Då Mikael återkom, fann hamgetephanie nedsjunken i soffan med pannan lttad i handen. Vid det han närmade sig, tycktes hon samla sig, reste sig upp, vidrörde med sina läppar randen af vattenglaset och tog ett steg emot dörren. å Ett ögonblick, ett enda ögonblick! bad Mikael och stälde sig i hennes väg. Jag reser i morgon, och en stund sådan som denna skall kanske aldrig mer återkomma. För att fullkomna dess sällhet, säg, 0 säg, att jag från den får räkna morgonrodnaden till en ny dag af mitt lif, en dag belyst af kärlekens sol! O, säg att ni icke försmår den låga, som brinner i mitt hjerta. O Gud! sade Stephanie, och lät sin hand sjunka i hans, men i samma ögonblick drog hon sig förfärad tillbaka och stammade med bleknande läppar: Drottningen. Mikael vände sig och såg henne nalkas. Sobieskis . underrättelse hade kallat henne hit. Hennes ansigte var mildhetens, hennes värsende godhetens; men det var Mikael som alpvandraren, då han från den grönskande solvarma dalen i ett ögonblick känner vinddraget från snöfjellens isiga närnet. Utan alt låtsa varseblifva honom, vände sig