Aftonbladet – 29 november 1858, sida 2

sade med sakta, af röre!se nästan vibrerande röst: Hvad jag länge önskat harlyckan ändtligen tillskyndat mig, i det jag. finner ett tillfälle att hembära er min tacksamhet för räddningen från en neslig död., Vid ljudet af hans röst häde Stephanie vändt sig om. En hög rodnad gjöt sig öfver hennes ansigte, och en alltför märkbar rörelse hindrade henne att svara. Hon slog ögat till jorden. SR : . Det var som denna blyghet fördrifvit Mikaels, och med säkrare stämma återbörjade han: Att denna tacksamhet icke: ett ögonblick öfvergifvit mitt hjerta, skulle denna dy a pant kunna vittna om, ifall den förstode -att tolka värmen af de slag som klappat under dess hvilostad. Och han framtog och höll för hennes ögon den lilla biljetten, som dufvan på. Zamosk bringat honom. Stephanie rodnade ännu högre och räckte fram. handen för att fatta den, under det hon sade: Så ni kunnat förvara denna obetydlighet. Om förlåtelse, den är min och skall först skiljas från mig med det lif som blifvit en gåfva af er. Och han tryckte biljetten mot sitt hjerta. SS Ni öfverskattar beviset på ett medlidande, naturligt mot en. och hvar i den olyckliga belägenhet, hvari ni befann. er, stammade Stephanie. å Jag har aldrig vågat smickra mig med föreställningar om någon enskilt ynnest; men liksom man hembär sitt hjertas pris till en försyn, hvars barmhertighet är gemensam för illa varelser, torde det vara tillåtet att äfven å göra det för en mensklig godhet, som endast har sin motbild i den förra. Ni missförstår mig, sade Stephanie. Jag menade ... nej jag: menade icke ... : Hon var outsägligt älskelig der hon stod i