Aftonbladet – 27 november 1858, sida 3

Diskussionen öfver rektor Oramers teser 1 läroverksfrågan. Sammanträdet förliden lördag. (Forts. fr. gårdagsbl.) Hr P. R. Tersmeden: Det torde synas förmätet att efter så många grundliga och sakrika anföranden, afgifna såväl af män af yrket, bland hvilka hi rektor Siljeström synes ha nästan helt och hållet uttömt det rika ämnet, som ock af andra med klassisk bildning och omfattande insigter i denna fråga. en person vågade uppträda, som hvarken vore skolman eller ens egde klassisk bildning, ehuru visserligen äfven han vid en ålder, tidigare än den nu för inträdet i våra skolor stadgade, hade börjat lära latin förr än modersmålet, och såi åratal gnagit på det af hr Cederschiöld omnämda gröna skalet, tills han omsider först vid universitetet kom till en, ehuru ganska ringa erfarenhet af kärnan; under tiden utantill inlärande digra teologiska kompendier på latinska språket, och ännu möjligen i stånd att tyda inskriften på riddarhusets utsida, utan annan hjelpreda än synglasets, En ursäkt, om ej berättigande, för sitt uppträdande fann talaren i den omständigheten, att han ville se frågan från en här ej förut betraktad sida, nemligen dess politiska och sociala. Men dessförinnan anhöll han att få framställa några anmärkningar emot en och annan punkt i den föregående talarens anförande. Denne hade till en början sagt, att läsningen af en god klassisk författare verkade vida mera bildande än studium af naturens fenomener. Talarenhade likväl hittills trott, att naturen, i dess oändliga rikedom, renhet och mångfald, hade mer att lära oss än någon mensklig individ. Men då detta ämne icke låge inom den nu föredragna tesen, ville han härom ej vidare utlåta sig, utan öfvergå till det egentliga föredragningsämnet. Det har här blifvit mycket taladt om en yttre verld och en vinre verld, hvilken senare egentligen förmenades vara representerad af latinet. Talaren förmådde likväl icke uppfatta den romerska bildningen annorlunda än såsom. en för nutidens folk i allmänhet och för oss svenskar isynnerhet yttre verld, lika litet som att sjelfkännedom vore identisk med latinkunskap, helst sedan han haft tillfälle afhöra den här först uppträdande talarens förträffliga deduktion om naturstudiets förmåga att bilda och utveckla den höga, ovärderliga gåfva, som man kallar sjelftänkande. Att för öfrigt till den s.k. inre verldens utveckling hos menniskan det af andra talade eller skrifna ordet mäktigt medverkade, kunde visserligen icke förnekas; men för detta ändamål behöfde väl ej ett sådant ord nödvändigt vara kommet från Rom. Talaren hade svårt att inse hvarföre själens bildning skulle företrädesvis tillvägabringas genom bekantskapen med en verldsåskådning, hvilande på rent hednisk grund, Emot det påstående, som, ifall talaren rätt uppfattat detsamma, gick ut på, att det vore emot menniskans natur att ej läsa iatin, ville han uppställa den frågan: Huru grekerna då buro sig åt? Man har slutligen talat om det verldseröfrande folket, hvars andliga inflytelse och hvars språk visade sig under hela medeltiden vara af så stor vigt, och huru äfven detta syntes böra tala för den klassiska bildningens bibehållande. Denna sats gaf tal. anledning att öfvergå till betraktandet af frågan ur politisk och social synpunkt. Han erinrade härvid till en början om, huru, då svenska folket genom sina ständer anslagit betydliga summor för elementarläroverken, med den bestämdt uttryckta önskan, att genom den der lemnade undervisning skulle vinnas en fosterländsk, en allmänt medborgerlig bildning, så egde väl ock detta folk rätt att fordra uppfyllandet af denna billiga fordran. Men kunde väl nu sådant ske, om man fortfarande ville lägga något främmande till uteslutande grund för en medborgerlig bildning? Huru hade väl detta latinvälde uppkommit och utbildat sig? Genom detta verldseröf