Aftonbladet – 27 november 1858, sida 2

Arbetsstyrkan har under qvartalet omvexlat nellan 1000 och 350 man. Svenska Skeppet Magdas förolyckande. Strid med vildar. (Ur Illustrerad Tidning.) Skeppet Magda, 198 läster, tillhörigt hanlelshuset Tyden korp. i Stockholm och fördt af kapten Österberg, befann sig nära Van Diemens ref utanför Melville-öarne vid Australiens norra kust i dagningen den 1 nästidne Juni. Det hade lemnat sin trälast i Australien och ärnade sig till Ostindien med jern. Besättningen, några passagerare inberäknade, utgjorde 20 man. Ungefär kl. VY, T nedgick förste styrmannen Hultander, som hade vakten, till kapten med underrättelsen att han varskodde land i lovart. Kapten befallde honom att genast falla af och skyndade sjelf ögonblickligen upp på däck; men i detsamma törnade skeppet på en undervattensklippa, en af de der korallbankarne, som till sjöfolks stora förtviflan småningom växa upp ur djupet och alltförväl hinna genomborra några kölar, innan de bli utprickade på sjökortet. Alla man kallades till arbete, för att få fartyget flott; man hyfvade ut lasten och satte spelet i gång, men förgäfves. Sjön gick högt och fartyget började hugga, så att man hvarje ögonblick befarade att det skulle slitas i stycken. Båtarne gjordes klara, försågos med vapen och proviant så mycket rummet medgat och förtöjdes för om, bogen, hvarefter man kapade masterna. Klockan VY, 4inbröt mörkret, och besättningen sökte taga någon hvila på halfdäck, beredd att hvarje stund lemna vraket. Klockan 4 derpå följande morgon begaf sig besättningen i de begge båtarne, kapten Österberg i den ena med 10 man, och styrman Hultander i den andra med 8. Man styrde kurs på ön Melville, emedan kapten hade hört att Port Hurd erbjöde en god hamn, men sedan män funnit sin väntan bedragen, sökte man Port Essington, en engelsk koloni. Båtarne åtföljdes hela onsdagen och den derpå följande natten samt landade torsdagsmorgon för att söka dricksvatten. Man fann cn ypperlig killa, kring hvilken flaxade oräkneliga papegojor, skimrande af de grannaste färger. Sedan man fyllt med vatten 4 ankäre och en kittel, lade man ut igen och närmade sig Australiens fasta land, hvilket man också uppnidde måndagsmorgonen den 7 Juni. Tvenne kanoter med 3 vildar mötte båtarne. Man lade bi för dem, och de lade till vid sidan af kaptens båt; man frågade dem: efter Port Essington, och vildarne visade på. en. udde, under det de md hvarjehanda tecken läto förstå att de skeppsbrutne vore särdeles välkomna i land. Några af besättningen tycktes benägna att emottaga inbjudningen; men kaptenen, som misstänkte de svarta värdarne, lyckades dels med godo och dels med ondo att afböja landstigningen. Man kryssade hela dagen och närmade sig i skymningen Port Essington. Utefter stranlen flammade eldar, man hörde vildarne skrika och såg några af dem simma ut emot båtarne, så att man fann sig föranlåten ånyo söka sjön. Under den stormiga natt, som derpå följde, skildes de begge båtarne, och när morgonsolen uppgick, blickade kaptenen och hans besättning förgäfves efter s yrman Hultander och dennes kamrater, I den förmodan att dessa redan uppnått Port Essington, styrde kapten kurs på berörde plats och steg omsider i land. Men inga kamrater sågos till, och i stället för den väntade staden fann man högar af ruiner, hvaraf man drog den slutsatsen att vildarne förstört den engelska kolonien. Det var således ej skäl att länge uppehålla sig der, helst vatten och proviant immerfort förminskades, hyarföre man begaf sig ut för att söka den andra båten, sättande nu kursen mot öarne. Man närmade sig ett sund, kalladt Alligatorssundet, och hvilket gjorde skäl för namnet, ty just som båten kryssade mot landet, möttes den af tvenne stora alligatorer. Båten vände, fortsatte sin kryssning mellan korallref och klippor, och landade slutligen middagstiden den 12. Kaptenen skickade andre styrman och 4 man, beväpnade med sablar och skjutgevär, upp i skogen för att söka vatten, hvarefter han sjelf tog plats på marken med ryggen mot ett träd, trött af mödor och bekymmer och oviss om han någonsin skulle komma från dessa vilda kuster, någonsin återträffa sina förlorade kamrater och återse sitt fädernesland och de kära, som der väntade honom. Nära att slumra in, väckes han af ett skrik från dem, som på stranden bevakade båten; han springer upp och ser sig omgifven af vildar, bevapnade med spjut och pilar. En af dem är prydd med fjädrar på hufvudet och armarne, förmodligen en höfding. Kaptenen uppdrager sin revolverpistol och sträcker höfdingen jemte tvende andra vildar till marken, hvarefter han griper den fallne höfdingens svärd, och med detta banar sig väg till båten. 1det samma skynda styrman och de 4 matroserna, som varit i skogen och bört skotten, ner mot stranden. Kaptenen, som redan stigit in i båten, befaller styrman att oaser SN OSEEEERENEEOEOESEONENETEREE