Aftonbladet – 26 november 1858, sida 3

SBAVG Ag KFATE HE PEGIAKIIE teg EKIA CST ORANS UAAGNG 3 RR RUTg TIGAEEP nhvar skulle af sådana betänkligheter hålla sig till saka, skulle näppeligen någon komma att yttra si anka. Men då detta icke kunde vara för saker inskvärdt, ville äfven tal. söka draga sitt strå til ör ämnets utredande, ehuru han visserligen icke aråge sig i besittning af alla de egenskaper, hvilk: han antydt såsom nödvändiga för att i frågan döma Till en början ville tal. erinra. att den tes, son hr rektor Cramer här uppställt, till den grad stöte: en sekelsgammal uppfattning och vana, att. dess för svar pästan får utseend:;t af ett sacrilegium. Före ställningen om de gamla språkens förträfflighet, ja m deras oundgänglighet för undervisningen, vore si rotfästad, att hvarje försök att ådagalägga motsat sen betraktas på visst håll hardt när såsom ett helgerån. Man måste, vid hvarje sådant försök, genom oryta den nimbus hvarmed de s. k. klassiska studi erna blifvit omgifna, och detta b traktas af dera: .ohängare och förfäktare med mer eller mindre obli la -gon. Den rådande fördomen i afseende på de zamla språken hade äfven visat sig under förevarande öfverläggning. Man hade alltjemt sökt gi atom. och på sidan om den uppstälda tesen, och i stället sökt framhålla språkbildningen i allmänhet i notsats mot realbildningen, och dervid glömt bor: sjelfva hufvudfrågan om de gamla språken, likasom: studiet af de gamla språken skulle i sig innefatt: ;ch utgöra ett oundgängligt vilkor för allt språkstulium. Ingen kunde dock numera gerna vara blinc för de klassiska språkens öde: de måste maka åt sig De göra det ock redan. Hade man icke här under lenna öfverläggning medgifvit framflyttningen af de gamla språkens läsning från 3:dje klassen, der den nu börjar, till. den 4:de eller 5:te? Och då de gamla språken sålunda oupphörligen inom skolan maka åt sig till en högre och högre klass, så sker det ändock verkligen icke i riktning mot högsätet, utan mot dörren af skolan. Det påståendet vore måhända icke vågadt, att före detta århundrades utgång de gamla språkens öde skall vara slutligt afgjordt. Tal. villc härvid erinra, mera såsom en kuriositet än såsom: något egentligt argument, att om så sker, så har Cicero, såsom förnämste representanten af de ro merska klassikerna, inom språkets område beherrskar verlden jemt ungefär lika länge som Aristoteles, såsom repre-entant af den gamla filosofien, med sir ,uktoritet? herrskade inom det vetenskapliga gebitet Den senares välde kan anses ha fortvarat i 19 sekter. Om nu med detta århundrades utgång latin studiets och öfverhufvud taget den s. k. klassiska bildningens tid är förbi, så har äfven den herrskai i 19 århundraden; en tidrymd, som syntes kunna tillfredsställa den enes, som den andres rä:tmätige anspråk. Vid hela denna fråga torde man böra inskränka sig till latinet, då så oändligen litet grekiska läses vid elementarläroverken. Hvad då latinets nytta för den vetenskapliga forskningen beträffar, så torde der numera kunna anses vara ingen. Inom flera vetenskaper begagnas numera latinet aldrig i skrift. Behöfves latinet för läsning af äldre vetenskapliga förf.. så får man tåga sin tillflykt till öfversättningar, hvilket kan ske utan ringaste olägenhet. Vi ha sett huru astronomerna i våra tider haft mycket att lärs af de kinesiska och arabiska astronomiska skrifterna, utan att man derföre någonsin uppställt såsom ett anspråk, att astronomerna skulle lära sig kinesiska eller arabiska. Inom naturalhistorien nyttjas visserligen ännu latinet ofta vid beskrifningar af djur och växter; men talaren åberopade exemplet af en at våra utmärktare nu Jefvande vetenskapsmän, son först lärt sig latin sedan han funnit det behöfligt för naturalhistorien, men det oaktadt hunnit all önskvärd rärdighet uti att göra. de latinska beskrifningarne Då saken icke är svårare, synes bättre, att den, son för sådant ändamål beböfver lära sig latin, får en kom för ändamålet studera det, än att hundrade som aldrig komma att behöfva någon latin, skola för hans skull dragas med genom samma latinkurs. Iaf seende särskilt på terminologien skulle talaren seder mera vidare yttra sig Hvad dernäst de gamle auktorernas estetiska värde beträffar, så erkännes detta visserligen. Det vore för den estetiskt-litterära bildningen utan tvifvel nyttigt tt i grund känna de bättre grekiska och romersk: örfattarne, ehuru visserligen mycken öfverdrift i upp skattandet af deras värde gjort sig gällande. Hva särskilt beträffar Cicero, som bland romerska förfatare ansetts intaga första rummet, kan man visserlgen långt ifrån tillerkänna honom den enkelhet ocl natursanning, som man velat finna hos de gamle för fattarne. På samma grund, som man emellertit kunde önska att känna de gamla grekiska; och rcmerska förf. på grundspråket, vore det äfven önskvärd att på grundspråket kunna läsa förf: i gamla testamentet, hvilka i sublim enkelhet visserligen ick: gifva vika för de latinska och grekiska. Det vor önskrsärdt att på grundspråket kunna läsa Sakontala, Tusen och en natt o. s. v. De litteraturer. hvilka bland sina prydnader räknat en Dante, e Cervantes o. 8. v., borde äfven väl vara bekanta pi grundspråket. Det vore önskvärdt, om man på grundspråket kunde läsa allt utmärkt som blifvit skrifvet Men då detta är omöjligt, så måste man inskränks sig till vissa språk och litteraturer. Det torde di icke vara nödvändigt att taga sin tillflykt till de la tinska och grekiska författarne. Inom de förnämst: moderna språkens litteratur kan man hos särskilt: förf. finna all den nyansering i form, höghet, enkel het, behag 0. s. v., som någonsin kan erfordras fö; smakens bildande. Dertill kommer såsom ett stor: företräde för studiet af de nyare litteraturerna, at just emedan dessa språk kunna läras genorn örat ot! i lifvet, gör det det möjligt, att fullt och djupt uppfatt: de moderna förf., hvilket deremot aldrig helt oel hållet kan blifva förhållandet med de gamle förf. åtminstone icke till samma grad. Denna synpunkt är så mycket vigtigare, som resor i främmande län der blifvit och med hvar dag blifva alltmer och me; vanliga; särskilt hvad lärare i de moderna språke: vid elementarläroverken angår, lärer väl sådant snar: blifva en nödvändighet, hvarigenom de skola blifvr oändligt skickligare att undervisa i dessa språk, är de någonsin kunnat blifva i de gamla språken. I afseendepå den sedliga beskaffenheten af de gamle författarnes skrifter, som äfven blifvit vidrörd har man vid valet af läseböcker i skolorna varit alltför slapp. Horatius såsom läsebok kan jemföras mec Bellman såsom läsebok. Båda äro såsom estetisk produkter af ofantligt högt värde, men synas ickc rätt: lämpliga att sätta i händerna på ungdom. Många delar af Ovidius likaså. Sjelfva den hederlige Virgilius kan icke frikännas från att på en sida hafva framstält en målning, hvartill man återfinner motstycket endast i de minst ansedda romaner. Hvad, för det tredje, latinets nytta i ochför språkbildningen beträffar, så är detta något som af dess försvarare vanligen brukar sättas i första tummet. och föreställningen om latinets oöfverträfflighet i detta hänsegende har blifvit så rotfästad, att den. nästan liknar en trosartikel. Talaren ville dock för sin del helt och hållet gå öfver på en motsatt sida, och, så främmande det låter, framställa latinet såsom det för språkbildning i skolan allra minst tjenliga språk. Om man skulle just företrädesvis välja något, som härtill vore olämpligt, så skulle det efter hans tanka vara latinet. Först och främst måste man då likväl erkänna, att i fråga om språkbildningen det naturligtvis är fullkomligt likgiltigt huruvida ett ord slutas på us, um eller ejt, keit 0. s. V. Det bildande ligger i sjelfva satsen, och hufvudfrågan i ufseende på sjelfva språkformen är huruvida densamma återger satsens innehåll med full bestämdhet och tillräcklig nyantering; huruvida, såsom Tegner yttrar sig, språket röjer tankarnes form och känslornas växt. I detta fall är latinet sårdeles bristfälligt. Såsom exempel derpå kan i första rummet anföras den obestämdhet i latinska språket, som blir en nödvändig följd af saknaden af någon artikel. Ett så enkelt uttryck, som t. ex. Filius Dei, kan hafva icke mindre än ni särskilta betydelser i följd af saknad artikel, och man Hahn SC RA I nr