Aftonbladet – 25 november 1858, sida 1

kit sig undan i afbidan på de svenskes aflägsnande, för att förnya sina dåd. Under det han så ransakade det inreaf klostret, kom han in i ett litet bönrum, der tvenne nunnor famn i famn, med krucifixet tryckt emot sitt bröst, lågo på knä framför en stor väggtafla, från hvilkem en grön gardin var undandragen. Vid ljudet af dörrens öppnande och Mikaels. steg gömde de ansigtet mot hvarandras skuldror och utropade: För Guds moders skull, döda oss begge med. samma slag, och I skolen dermed försona edra öfriga synder! 7 Frukta icke! sade Mikael, Faran är förbi, och i stället för våld kommer jag att bjuda mina tjenster till er räddning. Vid ljudet af dessa ord, hvilka han uttalade med en röst, som genom sin milda klang allenast bort ingifva dem lugn, mot hvarje fara, upplyftade den ena af de begge nunnorna sitt hufvud. Ett rop bördes nästan i samma ögonblick från hennes läppar, och hon dignade sanslös till jorden. : Afligsna er, sade den andra till Mikael, att jag må kunna tillkalla hjelp Jag fruktar att ni skall kalla förgäfves, ty jag har icke sett till en enda varelse i denna delen af klostret; den allmänna förskräckelsen torde ha jagat dess invånare annorstädes. Heliga jungfru! stammade nunnan. Mikael sprang emellertid till för att upplyfta den afsvimmade, tillbakakastade hennes slöja och blåste på hennes panna. Hvad gör ni? Återkallar: henne till lifvet. Skaffa vatten, luktsalt! Det gäller attsrädda henne från dödenb Den förskräckta nunnan ilade åstad. Emellertid höll Mikael den afsvimmade i sina armar. Det bleka ansigte, som hvilade mot hans bröst, liknade en marmorbild af antikens rena former. , Ungdomsglansen var väl flyktad derifrån, men den hade lemnat spår, som ännu bländade ögat med sin skönhet, och i det uttryck af stilla lidande och tänkande allvar, som var prägladt deri, låg något af en