Aftonbladet – 24 november 1858, sida 2

Jag skall. göra min pligt, ers majestät. Om jag faller, bed er gemål trösta min maka. Räck mig er hand till afsked, Zamoyskil sade konungen. Ers majestät, inföll Georg, förlåt djerfheten af ett inkast! Men under närvarande förhållanden, då det personliga anseendet förlorat sitt inflytande, är ej den ädle palatinens plats vid ers majestäts sida af större vigt än bland mördarehopen, och kan ej budet om signalen till återtåg framföras af dem, hvilkas lif äro af mindre betydenhet? Ynglingen har rätt! Ni stannar hog mig Zamoyski, medan mina befallningar ej skola sakna sina budbärare. Och konungen vände sig vid dessa ord med en uttrycksfull åtbörd till Mikael och Georg. Dessa helsade honom, svängde om sina hästar och ilade med blixtens snabbhet att förkunna hans bud. Trumpeten skallade till återtåg; mende efter plundring lystna massorna läto ej hejda sin fart. Mot hvarje laglydighetens skranka våldet nedbryter växer det i vildhet. Så äfven här. Från detta ögonblick var hvarje öfverlefva af ordning upplöst. Ånyo rusade stora hopar till gången, söm ledde till klostret, och inträngde deri; men svenskarne hade icke lemnat det obevakadt. Alltid fruktande polackarnes trolöshet, hade de besatt det med en liten styrka, som lät sina motståndare erfara att den var beslutad att här kämpa sin sista strid. Liksom lågan stundom flammar klarast i det ögonblick hon tär på sista droppan af sin näring, så också tapperheten hos dessa åt döden vigda kämpar. De stredo med ett öfvermendrligt mod, men det oaktadt måste de glesnade lederna snart steg för steg vika för den lavin som vältrade sig mot dem. Då kom Czarnecki till platsen på sin flygande sprin