Aftonbladet – 23 november 1858, sida 2

gemål, hvilket välde, hvilket oförklarligt välde har du fattat öfver mina handlingarl! Johan Casimir hade knappast slutat denna bittra utgjutelse innan tältdörren öppnades och en kammarpage öfverlemnade honom ett bref. Drottningens hand! utropade han vid åsynen af utanskriften, och gaf pagen en vink att aflägsna sig. Så snart han åter befann sig ensam, bröt han och läste: Min gemål! Jag sänder er dessa rader för att underrätta er, det ni innan i morgon afton skall se mig vid er sida. Louise Store Gud, min gemål bär innan i morgon afton! Det felades blott detta! På ena sidan min maka med ömkan öfver min svaghet, på den andra mitt Warschau, min stolta hufvudstad, utplundrad af landets egna barn! Han sprang upp och började spatsera fram och tillbaka öfver golfvet. Ja, ja, det miste skel utbrast han slutligen. Jag skallsammankalla Czarnecki, Lanceronei, Lubomirski; vi måste uppbjuda allt föratt vinna staden! Jag skall hellre dö, än gå med skam ur striden. Joban Casimir hade fattat sitt beslut; allt blef ordnadt till en stormning. På hela natten tillslöt ban ej ögat. Redan klockan fem följande morgon visade han sig framför hären, som var färdig till det förestående arbetet. De vildaste och mest odisciplinerade voro berusade af bränvin, för att, blinda för faran, låta skjuta sig främst i lederna; de andra stormade modiga i deras spår, i hoppet att på den väg, de förre med sitt lif banat, komma till byte och plundring. Tdenna stämning öppnade de polske leken. Men svenskarne voro ännu de samme. Öfverallt på sin post, öfverallt otillgängliga för fruktan, känslolösa för allt utom pligten och segerns ära, motstodo de tappert och ihärdigt äfven detta försök. Hvar fienden gjorde en bresch, stodo svenskarne honom till mötes, som en värd vid dörren för att mottaga sina gäster; men välkomsten, hvarmed han helsade honom, var — sikten