ter. mot de: femtonhundra svenskar, som under Arvid Wittenberg utgjorde stadens besättning, utan att förmå något öfver dem; tvärtom hade de senare genom täta utfall gång efter annan bringat sina till antal så öfverlägsna fiender stora förluster. Förgäfves hade polackarne nedbränt och förödt förstäderna; svenskarne hade drågit sig inom niurarne af sjelfva staden, utan att ändå visa håg att gifva Sig. Förbittrad öfver dessa nya prof på sitt folks oduglighet, feghet och vandalism, samt förödmjukelsen af den öfverlägsenhet-han alltid måste erkänna hos svenskarne, och icke minst då de som mest voro i trångmål, ilade Johan Casimir med en nära nog lika stor styrka som Witepskis att förena sig med honom och göra slag 1 saken. I hopp att imponera genom massan af sina skaror, uppfordrade han staden att gifva sig, innan han anföll den, men erhöll från Wittenberg ett afgörande afslag. Förnyade försök aflupo alla fruktlöst. Ett enda medel stod honom öfrigt — att våga en stormning — men just för detta ryggade han tillbaka. Hade staden på det sättet blifvit tagen, skulle den svårligen undgått det förfärliga ödet att blifva ett rof för härens plundring, och vid tanken derpå ryste han. Utom sig af uppskakånde känslor, kastade den olycklige konungen sig på sängen i sitt tält. och utbrast, under det han gömde ansigtet i sina händer: Ve den monark, som skall bära förödmjukelsen af sitt folks uselbet! Ve det högmod, den blindhet, den splittring, som arbetar på Polens upplösning! Ve den svaghet hos folket, som börjar med att göra det till slafvar för att sluta med att göra det till pligtförgätna undersåter, som, retande det mellan de tvenne ytterligheterna att förtryckas och förirycka, mördar det genom: att; jväfva sjelfmedvetandet af all ädel kraft! Ve! mig i min egen svaghet! Hvarföre lät jag besegra mig, hvarföre blef jag ej fast i min öresats att aflägga min krona och i ett kloter gömma mina sorger, min blygd? O,min