Aftonbladet – 23 november 1858, sida 2

Så fortgick stormningen utan afbrott och hvila till fram på eftermiddagen, då en hand full pospoliter, hvilken hade en nogare bekantskap med kommunikationerna till staden genom en underjordisk gång, som från Radzievilska palatset (en af de få af branden skonade bygnaderna i förstäderna) ledde till Dominikanerklostret, dit framträngde. Det behöfdes blott att vägen var öppnad för att nya skaror skulle beträda den. Men det dröjde ej länge innan Wittenberg fick underrättelse om faran. Wrangel, den oförskräckte Johan Wrangel, blef då med trettio man skickad till deras förstärkning, som försvarade klostret. På de yttersta klostergårdarne mötte han dessa, flyende för deinträngande massorna. Vid denna åsyn utbrast Wrangel: Hvad, är det svenskarne jag ser fly ?... Måtte Gud slå mina ögon med blindhet, hellse än att låta dem skåda ett sådant spektakel! Och med ett bittert skratt gick nan framåt, utan att se sig tillbaka innan han nötte de polske. Hvad han gissade hade inträffat; hvarenda n af de flyende hade vändt om och åtföljt wonom. Med dessa hundradefyratio man kämvade han nu mot några tusende polackar. om redan svärmade omkring i klostret och: vörjat uppstämma sina segersånger, och trängde lem steg för steg tillbaka. Platsen blef renad och återtagen, men i de strömmar af Blod, som öfversköljde den, var också mycet svenskt. Af de kämpar, som återstodo Wrangel, var knappast en som blödde ww ara ett sår; af dem alla voro icke tio, som örmådde att räcka sin arm till stöd åt den amrat, som dignade vid hans sida. Ännu skimrade väl segerns glans öfvel Vittenbergs lilla här, men strålarne lutad not nedgången. Det fanns ej mer några krafer att anstränga, några armar att beväpna. ågot hopp på undsättning att lifva. I denna elägenhet, som endast öfvermodet och oföruftet kunnat trotsa, fanns blott ett steg till ndvikande af en lika fullkomlig som ändanålslös undergång, och Wittenberg under