Aftonbladet – 22 november 1858, sida 3

ny visade sig med anspråk på sin del af den allmänna förv ningen; . Det var. en nubier, som på en eldig, mjölkhvit springare, utan betsel eller tygel, sprängde in på banan. Om patagoniern varit en trogen bild. af råbeten och styrkan, var denne det af naturfriskbeten och bebaget.: Hans gestalt, af de vackraste proportioner, förenade i sina rörelser både styrka och en behaglig ledighet. På sitt stolta, högburna bufvud bar han en hvit turban utan andra prydnäder än ett juvelband; äfven bältet, som kring lifvet sammanhöll hans ljusblå, med silfver broderade tunika, och hvari några ined rikt inlagda fästen försedda dolkar. blänkte, lyste af en mängd ädelstenar och perlor; på fötterna bar han sandaler, i handen en båge, och öfver skuldran hängde ett koger med sju pilar. 1 Med en säkerhet, hvarvid. mati gjorde sig frågan om man borde rnest beundra hästen eHer ryttåren, sväfvade denne omkring banan, helsande de kungliga makarne och damerna med ett obeskrifligt behag. Ingenting kunde vara mjukare och mera elastiskt än den smidighet, hvarmed han följde hästens rörelser och, liksom sammangjuten med den; jagade omkring banan som öfver sitt hetnlahds öknar. Efter helsningen tog han en pil ur sitt koger, lade den på bågen och afsköt den under fullaste farten i-ett af hydrans gap. Nya fanfarer hvirflade genom luften; men öknens son, hade blott börjat sitt verk. Under fortsatta lopp afsköt ban pil efter Pil, tills de alla sutto i hydrans gap. Derpå sprängde han fram och utropade, under det han skakade sin båge så att det hven i strängen: Min Gud, min konung och mitt fädernesland!, hvarpå han Sönderbröt den, så att de gyllene styckena gnistrade som stjernskott. Nu nådde förtjusningen sin höjd. Fanfa