Aftonbladet – 19 november 1858, sida 3

Dalberg gaf sin tacksamhet tillkänna i det han böjde sitt hufvud inför konungen. Radziejowsky stödde armen mot en kamin och lutade pannan i handen, för att dölja den uppmärksamhet, hvarmed han följde konungens tal, Konungen fortfor:. Deras ålder, som låter dem mognande följa studierna af min sons utveckling, hvilken hos prinsar vanligen påskyndas genom den uppfostran de erhålla och medvetandet af deras högre kall; omständigheterna att vara stälda utom alla slägtförhållanden och alla de partisinne och småaktiga intressen alstrande inflytanden, som derigenom uppstå; beskaffenhes ten af deras karakterer och den vackra förebilden af fast vänskap som de framställa — allt: har stärkt mig i den tanken att de skulle blifva ädla och gagnande föredömen att ställa Sverges uppväxande kronprins vid. sidan, och trofasta stöd kring den tron ban är född att bestiga.n Ers majestät skulle hafva ämnat dem en så ärofull lott? sade Dalberg rörd. Det var försynen, så trodde jag, som ämnat dem för min son och Sverges framtid. Men det är förbi. Ni känner, Dalberg, om jag Plägar öfvergifva de planer, vid hvilka jag en gång fästat mig; ni bör derföre förstå att jag ej med likgiltighet kan se denna öfvergifva mig. Nu framträdde Radziejowsky med en ödmjukhet, hvilken man skulle tro vara helt och hållet främmande för hans natur, och sade, i det han böjde ett knä för konungen: ,Sverges Karl Gustaf har alltid genomskådat klart och oförvilladt hvad försynen ämnat hans lands framtid; han gjorde det då kronan ännu satt på Kristinas hutvud och hennes nycker ickte med hans förhoppningar; då Messenierna genom en omstörtning ville bringa den på