I Svensk Författningssamling är nu publicerad den af rikets ständer beslutade och af K. Maj:t sanktionerade nya lagen angående ansvar för förfalskning och bedrägeri. Denna lag grundar sig hufvudsakligen på en af Kongl. Maj:t vid sistförflutna riksdag till rikets ständer afgifven proposition i ämnet, Den innefattar till en början ett upphäjfvande af följande rum i allmänna lagen, nemligen missgerningsbalken: hela 7 kap. (om falska myntare); 8 kap. (om ansvar för den som missbrukar annans namn och skrifter); 48 kap. 5 S (om ansvar för den som förtiger eller försnillar hittadt gods); samt hela 51 kap. (om bodrägt); i jordabalken: 13 kap. 3 och 4. s (angående ansvar för den som rifver eller flyttar rå och rör eller andra skiljemärken); handelsbalken; 1 kap. 9 och 11 S5 (angående ansvar för förfalskning af vara eller försäljning deraf); hela 8 kap. (om mått och vigt); I) kap. 11.5 (om ansvar för den som fordrar gäld, den han vet gulden vara, eller nekar sin hand och förskrifning); 10 kap. 5 och 7 s5 (om ansvar för den som sätter ut falsk pant eller förskingrar densamma); 11 kap. 2 s (ansvar för den -som nekar till undfånget lån); 12 kap. 9, 10 och 12 SS (ansvar för den som nekar till förtrodt gods samt för handtverkare som säljer vara, den han fått om händer till förarbetande), samt 13 kap. 3 S (ansvar för den som falskeligen legerbort annans mans gods); i sammanhang hvarmed jemväl uppkärfvas de särskilta stadganden, som ändra eller förklara lagens berörda rum eller dervid något tillägga; hvarförutan de för öfrigt i lag eller särskilta författningar utsatta straffbestän melser för brott, som i den nya förordningen omförmäles, blifviti enlighet dermed ändrade. De grunder, hvarpå den nya författningen hvilar, öfverensstämma väsentligen med de af lagberedningen antagna, hvilka redan vid 1848 års riksdag voro föremål för rikets ständers pröfning, men då icke ledde till önskadt resultat, emedan de stodo i sammanhang med frågan om antagandet af en ny strafflag i dess helhet: ; rea Ne ERT ER TRES AN NTE SAVANN RE LAST