Aftonbladet – 19 november 1858, sida 2

Genom deras flyktighet, säger jag, i hvilkas pligter ers majestät finner mig hafya inträdt; ty sjelfva hafva de tagit till flykten. Omöjligt, sade Karl Gustaf med en sträng och -hotande röst. ; Dalberg bleknade. Radziejowsky stod alltjemt lika orörlig. : Sådan är ungdomen! förflugen och otillförlitlig i både pligt och ... ; Håll! afbröts Hauser af Radziejowsky. Hans majestät lärer sjelf veta att döma, då han får veta ällt. Huru! Ni vågar uppträda som försvårare här? Och konungen fästade en forskande och misstänksam blick på Radziejowsky. Denne, som lätt insåg att den tydning, hvartill hans ifver gaf en så naturlig anledning, just skulle verka motsatsen af hvad han åsyftade, bemästrade sig genast och sade under det: han sökte framtvinga ett bittert leende: Dertill har jag föga skäl efter den grymma behandling de låtit mig utstå. Grymma behandling? De skulle hafva tillåtit sig en sådan, tvärt emot mina befallningar? Store Gud!s Och ett uttryck af smärta lade sig på Karl Gustafs ansigte. Skulle jag till denna grad kunnat missräkna mig på dessa karakterer? Skulle naturen så kunna hyckla eller mitt öga se falskt? Konungablicken vore då icke skarpare än den lättrognaste svärmares I Ers majestät, inföll Dalberg, som här trodde sig finna sina ,skyddlingar angripna från alla sidor, ,måhända kunna sakerna, närmare förklarade, visa någon sida, som förmildrar de anklagelser, hvilka i första rummet jäfvas af den skarpsynthet ers majestät vanligen visar vid tilldelandet af sitt för troende. ,Hvad mig beträffar,, sade Radziejowsky, ;hade jag ingenting, om ej en ytterlig nog