Aftonbladet – 18 november 1858, sida 2

framtiden hänvisas till brunnarnes dåliga och, enligt hr Bahrs åsigt, sig alltjemt försämrande vatten. Hr Bahr redogör först för vattnets egenskap, jatt: absorbera luft ur atmosferen efter en viss bestämd lag, äfvensom för sammansättningen af den luft, som: sålunda finnes med vattnet förenad, hvarefter han omnämner, att han vid sina undersökningar af vattnet i åtskilliga brunnar följt den metoden, att undersöka mängden och beskaffenheten af den luft, som deräs vatten håller absorberad, samt på denna väg kommit till kännedom om le vilkor, under hvilka vattnet befinner sig, och dess deraf härflytande mer eller mindre nelsosamhet,. emedan den större eller mindre ikedom af det för allt lif nödvändiga syret, som vattnet innehåller, icke kan vara utan nflytande på de varelsers välbefinnande, hvilka örtära detsamma. Hr Bahr har funnit brunnsvattnet i Stockholm i detta afseende ganska l. la lottadt. Efter att sedermera hafva lemat uppgifter på åtskilliga brunnsvattens luftvalt, samt deraf dragit sina på vetenskapliga l käl bygda slutsatser, yttrar sig hr Bahr som öljer, beträffande de förhållanden, under vilka Stockholms brunnsvatten i allmänhet efinner sig, och fåfängligheten af alla förioppningar att man skall kunna framgent ervålla bättre vatten än hittills ur våra brunnar: Om man känner den mängd af födoämnen I om årligen förbrukas i Stockholm, dertill ägger mängden af affall af alla slag, som ägrar sig öfver dess gator, torg och gårdar, lutligen äfven dess mer än 3000 lik, som örst på senare tider -börjat begrafvas utom taden, skulle -man lätt -kunna ungefärligen seräkna tjockleken af det lager af organiska ch förruttnelse underkastade ämnen, som årigen lägger sig öfver Stockholms areal, och m man nu äfven derifrån subtraherar mänglen af den spillning, som otillräckligt och fullständigt bortföres, så återstår likväl ett illräckligt tjockt stratum, som årligen ökar Stockholmsjordens -halt af organiska ämnen. Detta lager är endast till en ringare del lösigt i vatten, och den årliga nederbörden skulle ifven vara otillräcklig härtill. Rikedomen at organiska öfverlefvor måste derföre år för år ökas, och i samma mån måste äfven detnedsipprande vattnet komma i långvarigare beröring dermed, och dess halt af främmande, deri;land äfven ohelsosamma ämnen årligen ökas. ätt sådant tilltagande af främmande ämnen i vattnet kan man visserligen icke genom försök ådagalägga för hvarje enstaka år, men väl bör det kunna iakttagas för längre tidsperioder. År 1759 undersökte Bergius en stor del af Stockholms dricksvatten. Ibland de öfriga var vattnet ur Smedgatebrunnen, hvilken var belägen der Norra Smedjegatan och Herkulesbacke korsa hvarandra, men närmare Brunkebergstorg, eller ungefärligen midt emot buset n:r 5, hvarest nu är en spegelbod. Detta vatten fann Bergius innehålla omkring 30 hundratusendelar fasta ämnen. Nu är visserligen Brunkebergsbrunnen icke densamma som Smedgatebrunnen , men deras omedelbara grannskap med hvarandra, deras analoga läge. deras gräfning genom samma grusbäcke och slutligen det sannolika gemensamma niveauförhållandet af deras botten till Mälarens göra den förmodan ganska naturlig, att naturen och beskaffenheten af deras vatten, i fall dessa brunnar ännu båda funnes till, skulle under hela tiden hafva varit lika samt ännu fortfara att vara det. Nu innehöll Brunkebergsvattnet 1858, enligt Mosanders undersökning, 97, och enligt min 93,833 hundratusendelar, derutaf 15 hundratusendelar organiska, fasta ämnen, och man synes då icke vara alldeles oberättigad att sluta, det halten af främmande fasta beståndsdelar i vattnet uti en eller annan brunn på Norrmalm nära fördubblats under de sista hundra åren. Ändamålet med hvad nu blifvit anfördt har icke varit att visa, att Brunkebergs brunnsvatten, ehuru ett ibland hufvudstadens bättre, vore mindre godt. En undersökning i detta afseende vore fullkomligt önyttig, enär erfarenheten längesedan ådagalagt detsamma. Men då alla brunnsvatten i Stockholm, så vidt jag vet, äro under enahanda vilkor, har hvilketdera af dem som helst kunnat tagas till experimentalfält. Hvad jag deremot velat visa, är, att vattnet i Stockholms brunnar befinner sig under sådana vilkor, att det icke kan hvarken vara eller blifva godt, att luften ej har tillträde till detsamma, och att om äfven anstalter i detta afseende vidtoges, är likväl massan af organiska förruttnande ämnen i jordhvarfven för stor, för att någon väsentlig förbättring genom upprensningar,åkarestationers borttagande m. m. med någon större sannolikhet står att vinna. Ur samma revisionsberättelse, hvarifrån hi