Aftonbladet – 15 november 1858, sida 2

Denna bön behöfdes icke mer; den fruktade hemligheten var väl bevarad. Med ett bittert leende på sina läppar och anletsdragen krampaktigt förvridna visade Radziejowsky på den sjuke, som nu var i kampen med dödens sista ryckningar. Den starka sinnesskakning, den oförmodade upplösningen af hans bekännelse hade satt hans stelnande blod ånyoien svallning, hvilket, påskyndande hans sista ögonblick, förkortat plågornas tid. Efter några minuter hade det ädla -ansigtet återtagit detta uttryck af himmelskt lugn, hvarmed döden så ofta hos de goda stämplar sin sömn. En stunds högtidlig tystnad uppstod, som af intet ljud stördes. Det var som en hvar känt fläkten af den hädangångnes ande omsväfva sig; men de känslor, som stodo att läsa i de närvarandes blickär derunder, voro dock af en ganska olikartad beskaffenhet och skulle gifvit iakttagaren ämne till de mest skiljaktiga tylningar. Slutligen bröt Georg den liflösa stillheten, i det han tog den dödes hand, som hvilade på schatullet, lossade den lilla dosan af ebenholz, som han höll deri, och lade handen längs ned åt sidan, drog lakanet upp öfver ansigtet och sade: Låtom oss lemna detta rum, vi hafva här intet mer att göra hb Alla lemnade alkoven, för hvilken Georg sammandrog gardinerna; men då de kommo derutom, hejdades de begge ynglingarne af Radziejowsky, som stälde sig i deras väg. Icke så hastigt, mina unga Herrar! sade Radziejowsky. Vi hafva ännu ett ord att säga hvarandra. Tyvärr! Men låtom oss vörda dödens lär. ser! Alltså, låtom oss välja ett annat ställe för hvad vi hafva att säga. Förlåt! Men såsom bättre orienterad på stället, torde jag ega att yttra mig öfver det lämpliga rummet, och det är här, just der vi befinna 088. Ni känner icke det grymma ärende som åligger oss att uppfylla. I frukten kanhända att förråda någon na