Aftonbladet – 15 november 1858, sida 2

Upphann han er. Han föll för er kula, afbröt Mikael. Sedan jag först afväpnat honom på sabel; hvarvid jag erhöll det hugg öfver refbenet, som, illa läkt, ofta varit mig till plåga och i döden skall visa ett öppet sår vid-mitt bröst. Men hur kunde du ana detta, yngling ? Ni hade förut på värdshuset träffat en tysk student på vägen till Olmätz, åt hvilken ni anförtrott 0ss... Er? OssIn O, himmel, skulle denna upptäckt först i dödsminuten ?... Hvart blefven I förda ? I ett kloster. a undkommen då Radziejowskys förföljelser f Radziejowskys!, utropade de begge ynglingarne med bieknande kinder. Ja, ty det var han... Med sammanrynkade ögonbryn, darrande lemmar och blåbleka läppar stammade Radziejowsky, i det han rusade fram: Fanns ingen olikhet hos-dessa barn så bestämd, att de vid äldre år derpå skulle särskiljas ? Tvärtom, svarade den sjuke, sedan han något besinnat sig, de hade ganska mycken likhet med hvarandra. Men jag påminner mig att det ena af barnen unde: resan gjorde ett fall ur vagnen, hvarvid han klöf öfra kippen, hvilket torde hafva efterlemnat ett ärr. Hvilkendera? utbrast Radziejowsky, som, ansträngande sina ögon, på Mikaels läpp såg en liten upphöjd strimna, den han ej förr varseblifvit. Men ljudet af denna fråga hade icke nått den sjukes öra innan de begge ynglingarne, liksom fattade af en och samma ingifvelse, störtade på knä framför sängen och utropade: Icke denna upptäckt! Af barmhertighet, icke denna upptäckt! En förfärlig blick sköt fram ur Radziejowskys ögon. Talal röt han, tala, eller!... Nej, icke denna förfärliga visshet! ljöd från Mikaels och Georgs sammanblandade vögtar