Aftonbladet – 12 november 1858, sida 2

— Uti sistaZnumret af Väktaren finnes in-: taget ett utdrag af doktor Steanes i engel-i ska tidningen Evangelical Christendom infördaj berättelse om resultaterna af det värf han-och doktor: Hinton :å engelska baptistsamfundets vägnar haft sig uppdraget att i Sverge utföra. Vi meddela häraf såväl de deruti förekommande statistiska uppgifter rörande de svenska baptisterna, som ock redogörelsen för de samtal, som de båda engelska resande hade med justitiekansleren och utrikesministern i ämnet. Märkligast förefaller här den hittills okändal uppgiften, att vår regering skulle hafva omedelbart efter de katolska qvinnornas dom afsändt en cirkulärdepesch till: sina agenter i utlandet med befallning att häröfver gifva lämpliga förklaringar, äfvensom friherre Manderströms yttrande angående svenska regeringens bönskan, att den allmänna meningen (i denna fråga) gifver sig tillkänna i andra protestantiska länder. Vi införa här enligt Väktaren hr Steanes meddelanden: Baptisterna i hela Sverge sägas uppgå till 3397 verkliga medlemmar, hvaraf 1292 tillkommit under det sista året, fördelade på 45 församlingar, och då deputationen var i Stockholm, sades yttermera 600 i landet vänta på dopet. De frågor, som förnämligast afhandlades på baptistkonferensen i Stockholm, rörde tvenne för baptisterna i hela Sverge vigtiga saker: anordnandet af giftermälsväsendet och skolundervi ningen. I förra hänseendet gaf förf. sina svenska trosförvandter det rådet att foga sig efter landets lag, der en luthersk prest var villig att viga dem tillsammans, emedan denne härvid endast vore avt anse såsom en borgerlig funktionär. En tredje fråga af mera allmän betydelse slöt sig härtill, den om kommunionen med kristna af annan bekännelse, i hvilket hänseende en strängare och en mildare åsigt ha gjort sig gällande bland baptisterna. Föff. och dr Hinton uppträdde till försvar för den af baptisterna i England antagna mildare åsigten, hvaremot de såsom deputerade från baptisterna i Tyskland närvarande herrar Oneken och Höbner försvarade den strängare, hvilken äfven större delen af baptistförsamlingarne i Sverge, förmodligen i följd af sitt närmare beroende af den amerikanska baptismen, tillegnat sig. Man kom till det beslut att hvarje församling i denna sak borde anses berättigad att handla efter bästa öfvertygelse, utan att olikheten i praxis skulle medföra någon schism och tvedrägt. Det vigtigaste i berättelsen är det, som afser de samtal och den brefvexling, som de båda engelska resandena i Stockholm hade med åtskilliga högt uppsatta personer i afseende på religionsfrihetsfrågan, och hvartill vägen banades för dem genom medförda rekommendationsskrifvelser från lord Malmesbury och svenske ministern i London. De svenska statsmännen prisas för sina åsigter, hvilka mycket kontrast: rade med den hjertlöshet, hvilken hr Steane säger sig för några få. år sedan hafva fått röna vid några af de nordtyska hofven. Med justitiekansleren von Koch hade förf. och hans medbroder tvenne sammanträden. Härvid föll samtalet bland annut på frågan om dissenternas giftermål, hvilket de båda engelsmännen ansågo bäst kunna ordnas genom iuförandet af borgerligt äktenskap. Haärpå svarade hr von Koch, att Sverge icke var moget för en sådan sak; men på samma gång var det enligt hans åsigt icke att fördraga ur social synpunkt och stridande emot den svenska lagstiftningens anda, att hinder lades i vägen för ingåendet af äktenskap. Vi— säger förf. — berättade för honom om ett fall, i hvilket vigsel blifvit förnekad baptister, sedan lysning till giftermål försiggått i kyrkan, och då den vägrande prestmannen blifvit understödd af sitt konsistorium. Ett sådant uppförande var enligt hr von Kochs -mening, om de rätt förstodo den, olagligt; ty såvida icke kontrahenterna blifvit dömda för affall, gälde de i lagens ögon såsom medlemmar af statskyrkan, och presterskapet hade då ingen rättighet att vägra att viga dem. Det praktiska medel, som regeringen sannolikt kommer att föreslå till ordnandet af denna sak, är att baptistförsamlingarnes prester bemyndigas att förrätta vigsel för sina trosförvandters räkning,. — Om förhållandet med de landsförvista katolska qvinnorna lemnade hr v. Koch en fullständig redogörelse, och upplyste dervid bland annat, attregeringen, som med ledsnad åsett händelsen och förutsett att den skulle vinna en utbredd ryktbarhet, genast afsändt en cirkulärdepesch till sina diplomatiska agenter i utlandet, med uppdrag att derötver gifva lämpliga förklaringar. Till slut, Säger förf., anmodade hr v. Koch oss att underrättå våra trosförvandter i Sverge, att inga stränga åtgärder mot dem skulle blifva sanktionerade, och att om de ville handla med klokhet under sakernas närvarande tillstånd, lydande lagarne, hvarest de icke absolut stredo emot deras samvete, och icke utan nödtvång gifvande tillkänna sin olydnad, der en sådan strid egde rum; så vore regeringen sinnad, ja beslutad, att tillsluta ögonen för deras gudstjenst, och vid nästa riksdag skulle säkerligen åtgärder vidtagas för att afhjelpa saken. Baron Manderström, säger förf., erinrade :oss om att det varit en tid, då dissenterna i England icke åtnjöto sin närvarande frihet, och att vi hade erhållit den endast såsom resultatet af en stor kamp. På samma gång erkände han dock, att Sverges lagar icke vore afpassade efter det närvarande framskridna tidehvarfvet, såsom dess statsmän nog insågo. Hvad baptisterna angår, sade han att regeringen visste om dem, det de vore samvetsgranna i nppiyllandet af sina religiösa pligter och icke utgjorde ett politiskt parti, utan fredliga och lojala undersåter, som vore berättigade till statens beskydd, och detta beskydd, tillade han, skall äfven tilldelas dem. Han öfvergick sedan till de katolska qvinnornas sak, och ehuru han icke kunde gilla domen öfver dem, visade det sig dock, att han gjorde en skilnad mellan romanisterna såsom parti och andra religiösa dissenters. Jag nämde, att jag emottagit ett bref från London, hvaraf jag slutade, att anglikaner och nonkonformister ämnade förena sig till ett offentligt uttryck af sina tänkesätt af denna anledning. Låt England, inföll han, så mycket det vill, uttala sin mening i ämnet, endast det icke sker på diplomatisk väg. Regeringen kan icke följa sin egen böjelse, emedan -den är beroende af lagarne; men den har icke det ringaste emot, utan tvärtom är det snarare dess önskan, att den allmänna meningen gifver sig tillkänna i andra protestantiska länder. Vid jordafsöndringsfrågan. Vi ha nyligen från vårt brödraland Finland Pe AST LE Meg AT SEE KO MT Läs FRINGE: FST. VINGE JSRE