Aftonbladet – 12 november 1858, sida 2

Liksom alla öfverlägsna naturer var det honom förhatligt att inför vittnens ögon ådagalägga känslor, som innebära ett erkännande af delaktigheten af den allmänna menskliga svagheten och kortsyntheten, hvarföre han med handen gaf ett tecken åt de begge ynglingarne att aflägsna sig Nej! sade Mi h störtade till konungens fötter. Ån det icke nog, ännu har jag en anklagelse att framföra, men den gäller mig, migallena! På vägen från Zamosk mötte jag, såsom jag redan nämt, ers majestits bud, Då jog i ck veta att det bref han förde var från öfverste Sapicha till palatinen, bemäktigade jag mig det. Var det ett brott, är jag ensam skyldig dertill. Nej, 0 nejl utbrast Georg och intog samma ödmjuka ställning för koövungen. Det var jag som yppade för honom hvad budet förde; det var jag som lät öfvertala mig att återkalla det; det är jag som handlat emot ers majestäts befallningar och derför bör ansvara. Jag är den ende brottsligel Den diversion i konungens vrede, som häraf förorsakades, gaf hans tankar en ny riktning och bringade hans sinne i en bättre jemvigt. pBrefvet är icke framkommet? Vi hafva då tid att besluta annorlunda! utropade han. Här är det! sade Georg och räckte darrande fram det. Konungen betraktade det noga. Detta tycks icke vara detsamma han skrifvit här. Detta slags papper har han icke funnit på mitt skrifbord.. Och Karl Gustaf uppbröt det för att försäkra sig om dess innehåll. Då han läst det, sade han till Georg: Hvad har förmått dig att åtfölja budet på vägen till Zamosk ?, Omtankan för dess säkra framkomst, ers majestät. S I ären ett par förträffliga ynglihgar! sade sonungen. I hafven räddat Polen och mig. Men hvad som händt är en hemlighet, som fordrar. en obrottslig tystnad. Intet ord, ingen anspelning om hvad I kännen om Sapieha får undfalla er, Förstån I?