Aftonbladet – 11 november 1858, sida 3

Med anledning af en nyligen till vårt blad insänd artikel om ett sammanskott inom embetsoch tjenstemannakårerna åt hr K; Isom i Svenska Tidningen författat åtskilliga artiklar till förmån för löneförhöjningarne, Iha vi mottagit nedanstående genmäle. VI ;vilja icke vägra meddela detsamma, men kunna. dock icke underlåta att reservera 0ss, mot. den högst vidunderliga principen, att imedarbetarne i en tidning skulle genom subskriptioner belönas för den eller den artikeln, som de författat för tidningen och som denna. såsom sin egen publicerat i ändamål att enligt Iden tidningens äsigter och uppfattning verka till offentlig upplysning och allmänt gagn. Den insända uppsatsen: följe: : Genmäle. I Aftonbladet för den 5 dennes har en insändara företagit sig att utmåla såsom särdeles klandervärd en subskription, som blifvit öppnad inom de tjensteI mannakårer, hvilkas medlemmar baft fördel af den vid sistlidne riksdag beslutade löneförhöjning. Då. det endast genom en vanställning af meningen med: ioch betydelsen af den ifrågavaraude åtgärden varit: möjligt att finna anledning till anmärkningar deremot, behöfves, för att visa grundlösheten af det hetsiga klandret, blott att framställa saken sådan den är. Att det i första rummet är konung och ständer som statens tjenare hafva att tacka för den vunnar förbättringen af deras förut beklagansvärda ekonomiska ställning, lärer väl hvar och en af dem opåmint erkänna. Men om tidningspressen, genom att framlägga. en tafla af det verkliga förbållandet och Ieftertryckligt påyrka dess behjertande, sökt att på förhand stämma det allmänna tänkesättet till förmån för den lönereglering, hvarom en kongl. proposition vid riksdagen förväntades, så torde det böra anses såsom jen pligt, och icke såsom ett fel, att äfven erkänna värdet af ett sådant pressens bemödande, Nu är det bekant att denna vigtiga sak, af öfriga tidningar: föga eller alldeles icke vidrörd, i Svenska Tidningen; år 1855, var föremål för en följd af artiklar, uti hvilka lönefrågan i alla dess detaljer genomnigicks och: der det på det ögonskenligaste ådagalades, huru oafisligt behofvet var af en löneförbättring. . Dessa förtjenstfulla. tidningsartiklar, betecknade med signar turen K., väckte mycken uppmärksamhet, och måns gen prisade på den tiden deras författare såsom em väldig kämpe för en sak, hvars framgång, ehuru billig den syntes, då ännu ansågs problematisk. Då, året derefter, riksdag inföll och Kongl. Maj:t. till rikets ständer afiät proposition i ämnet, veta vi med hvilken beredvillighet folkets ombud beviljade ide icke obetydliga anslag, som för ändamålet erforjIrades, Är det sannolikt att de skattdragandes målsmän, äfven med egen öfvertygelse om sakens nödvändighet, skolat tilltro sig att så frikostigt, som nu skedde, anvisa de äskade medlen, om de ej vetat, att de vid detta handlingssätt hade den allmänna meningen på. sin sida? Och kan man förneka, att ofvannämde tidningsartiklar kraftigt bidragit att utbilda denna allmävna mening? När dertill kommer, att dessa hr K:s framställningar vittnade om en mer än vanlig sorgfällighet att utreda imneti hela dess vidd och för detta ändamål förskaffa sig upplysningar, som icke vinnas utan möda och tidsspillan, så var väl ingenting naturligare, än att den samhällsklass; hvars talan han. inför opinionens domstol så nitiskt; utfört, på något sätt gaf honom sin erkänsla derför. tillkänna. Om tacksamheten är en dygd bos den; enskilte, så. måste den vara det äfyen hos hela folkklasser; och att vilja motarbeta dess utöfning är en lågsinthet, som måste uppsöka svepskäl för att våga framträda, Sådana saknas icke heller i insändarens diatrib. Först och främst skulle. det vara förnärmande. mot regeringens och riksståndens ledamöter att icke de blifvit för. mål för — ett sammaunskott af omkring 1000 rdr rmt! Regering och ständer, hyilka uti den nya löneregleringen nifört en handling af hög rättvisa och statsmannnaklokhet, hafva. utan tvifvel rätt. att af de. statens. tjenare, som genom denna åtgärd vunnit förbättrade lönevilkor,, påräkna erkänsla; men en erkänsla af helt annan. art än den, som, bevisas med uppoffrandet af en öfverflödig sskärfs: ökadt nit och arbete i hvars och ens kall, — sådan är den allvarliga tacksamhetspligt, som dessagifvare ega att utkräfva och de mottagande, att, stundligen uppfylla. Hvad åter beträffar enskilta riksdagsmän, som i utskotten eller inom sina stånd utmärkt sig. genom .nit och verksamhet för dengoda saken, sä: hafva vid fester, som anstälts till deras ära, en välförtjent hyllning blifvit, dem egnad; Tacksamhetsgärden till hr K. har endast tagit en. annan form: at de många kunde ej erbjudas en ringa. penningegåfva, åt en enda kan detta ske. Så sågo desaken, som först väckte fråga om någon sägs tacksamhetsbetygelse till hr K;, och så har den blifvit sedd af 22 tjenstemannakårer, hvilka hittills deltagit i subkriptionen. De många upplysta och högt aktade embetsmän, som tecknat sig bland de bidragande, skulle säkert icke gjort detta, om de ansett att ett sådant tyst och enskilt afgifvet vedermiäle af erkänslå för åtagen möda — med något skäl kunde tydas såsom en opinionsyttring till förringahde af andra, vare sig högre eller lägre stående. förtjenster.. Och dessa mäns omdöme torde få gälla. något mer än iden anonyme klandrarens. — Vidare ordar insändaen om det vidriga och farliga i hela. denna idex, jemedan exemplet skulle kunna förleda till likartade jätgärder i framtiden, för att efteråt belöna dem, som i allmänna frågor arbetat för enskilta intressens. Icke detta exempel, men väl flera andra, såväl i vårt fädernesland som annorstädes, hafva bevisat, att man kan missbruka äfven ett sådant medel, som, det ifrå. igavarande, till befrämjande af olofliga. syften. Och derföre, att sådant kan .ske, skulle man aldrig få öfverenskomma om en äreskänk åt någon som gjort sig förtjent deraf! Så skeft resonnerar endast illviljan eller möjligen tanklösheten. — Men längre hafva vi, och troligen äfven läsaren; icke lust att uppehålla oss vid denne insändares tilltag att vanställa och köka motverka en handling af meäborgerlig tacksamhet, hvilken hittills fortgått utan allt anspråk att blifva bemärkt, men som, då den nu blifvit fräammanad att offentligen gifva skäl för sig, utan tvifvel skall vinna upplysta fosterland;vänners bifall. LANDSORTS-NYCETER . Sundsvall den 6 Nov. Från Liden skrifdan dan 2Å Alhäalhann am oeÄändan Altan Uhend