Aftonbladet – 6 november 1858, sida 3

Sedan undertecknad generalpostdirektör haft flerfa dige muntliga öfverläggningar med dåvarande chefen för finansdepartementet utan att komma till något slut om hvad som egentligen kunde och borde i underdånighet tillstyrkas, ansåg jag lämpligast afvakta tiden för att erfara dels hvad verkan till förminskning i penningars försändande med posterna kunde uppstå genom rikets ständers under tiden fattade beslut ati emot en ringa afgift riksbanken och dess lånekontor skulle emottaga pånningar, som med post skbilfe afgå och derå gifva invisning; samt om icke de emwskilta vankerna och möjligtvis enskilta handelshus kulle ilja riksbankens exempel, dels ock i hvad mån telegrafverket vunne sådan utsträckning, att detsamma kunde af postverket begagnas för kontroll och uppysning om kassans tillstånd å det postkontor. eller den firma, å hvilket eller hvilken assignering skulle ske. Den villrådighet och förlägenbet om hvad tillstyrkas bör, hvari poststyrelsen blifvit, såsom nämdt ir, försatt, fortfar ännu, men då styrelsen, i följd af Eders Maj:ts skrifvelse af den 16 sistlidne Söptember nu måste afgifva det infordrade utlåtandet, får styrelsen med -bifogande af en uppgift å assuransafgiften för åren 1853, 1854, 1855, 1856 och 1857 vid postkontoren å de platser, å hvilka Stockholms enskilda bank utfärdar postremissvexlar, numera utan all afgift eller kostnad för afsändaren, utvisande att, oansedt både enskilda bankens så beskaffade.mellankomst och riksbankens tillgörande, -penningeremisserna äro å dessa platser lika stora, till och med större nu, än de vöro innan bankerna kunde anlitas, härmed yttra: 1:0 De postkontor, från och å hvilka invisningar skulle kunnat utställas, hade efter poststyrelsens förmening bort inskränkas till ett högst ringa antal, såsom Stockholms, Göteborgs, Malmö och Wisby, och endast dessa postkontor sinsemellan, men icke emellan något af dem och andra postkontor. Då i dessa städer finnas ifdelningar af riksbanken, som: numera emottag: penningar och gifva anvisningar, kundeallt penningeskickande dessa städer emellan, så väl som emellan de städer, hvarest finnas privatoch filialbanker, med hvilka riksbanken träffat aftal om assignering för postremisser, undvikas, om afsändaren ville -begagnz sig af den lemnade , utvägen att erhålla invisning men af förenämde uppgift. å assuransafgiften visar sig att denna utväg ej är synnerligen anlitad, ochblefve det väl icke heller med mindre assuransafgiften höjes. Skulle, ehuru sådant numera ej borde vara behöfligt för dessa postkontor, eller äfven för postkontor i stad der filialeller privatbank finnes, meddelas särskilt tillåtelse till assignering, begränsad till sådana kontor sinsemellan, torde böra föreskrifvas att den endast finge ega rum vid de postkontor, hvilkas förvaltarekunde ställa borgen för ;de kontanta medel de i följd -häraf-kunde få om händer, att medler ej finge sammanblandas med den öfriga postuppbörden, utan i särskilt, efter fastställande formulär affattad redogörelse, månadtligen redovisas; att samme postförvaltare borde postdagligen och vid de kontor, derifrån telegrafkunde begagnas, dagligen adviser: såväl generalpoststyrelsen eler den afdelning vid postverket härstädes, somi dermed kunde komma att erhålla befattning, som de af styrelsen dertill utsedde postkontor, från och på hvilka postanvisningar skull få till inlösen emottagas och utgifvas, hvilket belop; blifvit sedan föregående advis deponerade och uttagn: samt behållningen derefter: att till anvisningar skull begagnas särskilta blanketter, som från generalpoststyrelsen erhölles; att anvisningarne endast finge ut ställas, till lyftande emot qvitto, å viss person eller dess befullmäktigade ombud, samt att öfver ifrågavarande rörelse skulle vid den postverketsafdelning här . hufvudstaden, som dertill förordnas, föras en samnanfattad och fortgående räkenskap. 2:0 Generaloststyrelsen; som endast för det fall, att sådant kunde ke utan äfventyr för postverket, skulle komma att ned enskilta bolag eller handelshus sluta aftal om issigneringsrätt, antog att på dem skulle ankomma Itt erbjuda och lemna garanti och visshet att tillgång j saknades till invisnings infriande, i hvilket afsende förhållandena och i följd deraf vilkoren och forIringarne på garanti kunde vara och blifva så olika. tt någon allmän regel derför ej kan af generalposttyrelsen uppställas, men för riksbankens afdelningar amt filialoch privatbanker kunde väl visshet on; etalningsförmåga antagas vara förhanden i och med letsamma bankstyrelsen genom kontrakt förbunde ig till inlösen; och aftal i sådan riktning med enkilta handelshus eller personer vore ej af behofvet åkalladt, så länge icke ens bankens invisningar beagnpas mer än hittills egt rum. 3:0 De vilkor och örbehåll, under hvilka öfverenskommelse i ämne kulle kunna.träffas med enskilta personer och bolag; erodde i främsta rummet på dem att uppgifva och lefve sannolikt olika. Uti styrelsens vilkor för såant aftal, att kostnaden för postverket ej finge öferstiga assuransafgiften, innefattas att någonsärkilt förlust på ränta ej finge ega rum. Att sådant ftal ej kunde tillvägabringas, så länge assuransafgifen utgår efter den grund som nu är bestämd, är ock sannolikt, och såsom här: ofvan vid 2:dra punk;n är anfördt, torde aftal med enskilta handelshus ls vidare ej vara af omständigheterna påkallade ler ifrågakomma, 4;o Kostnaderna, som skulle blifva n följd af tillökad tjenstemannapersonal, måste blifva eroende af den utsträckning assigneringen erhölle. jen kommesattsbestå dels i aflöning till nya tjenstevän hos poststyrelsen; dels i provisioner åt postföraltarne vid de postkontor, som erhölle assigneringsitt, och till redogörarne vid landtränterier och tull: amrar, om, depositionskonto med assigneringsrätt der ppnades. Utan assuransafgiftens höjande skulle dessa ostnader blifva känbara för postverket, och begagades. deposition till; dengrad som vore önskvärd, så tt ringa assuransafgift komme postverket till godo kulle ock -kostnaden trycka på postverkets tillgångar : Jen ätt, nu på förhand med någorlunda säkerhet unna bestämma kostnaden är för postyrelsen omöjgt. .IHosspoststyrelsen finge dock för dessa ärenderv rättas ett särskilt kontor med en kassör och till en örjan en eller kanske 2:ne kontorsskrifvare, och dessa: fiöning kunde väl ej beräknastill mindre än sextuser iksdaler riksmynt; och dertill komme provisioner, tele raferingsafgifter.m. m. Generalpoststyrelsen, som nu. i vidt-den förmått, aflemnat de upplysningar, som lifvit. styrelsen affordrade genom departementsche ens förenumde skrifvelse, tillåter sig derutöfver föäta Eders. Maj:ts uppmärksamhet derå att, efter: styelsens förmening, statskontoret och generaltullstyelsen ej:fullständigt uppfattat styrelsens afsigt med irslaget om assignering i landtränterier och tull amrar. Generalpoststyrelsens mening var nemlige: tt postverket skulle hos ränterierna och tullkamrarne i hafva ett depositionskontor, der till: afsändning inamnade penningar af afsändarne eller postkontore: eponerades och å hvilka assignåtioner. sedan fingt tställas, . Vid vissa ränterier eller tullkamrar kund: jr postverket dessutom möjligtvis öppnas en kredi. ir utomordentliga fall; men hvilket. allt ej kunde ge om allmän författning lika för alla bestämmas, uta: sulle få bero på aftal och öfverenskommelse emel n poststyrelsen och Eders Maj:ts vederbörande beulningshafvande och generaltullstyrelsen. Underteck id generalpostdirektör rådförde sig i ämnet mer umera aflidne f. d. statsrådet, landshöfdingen Sand ON RARE RENAR RNN RR eri Dk se