Aftonbladet – 4 november 1858, sida 2

— Strengnäs Tidning och efter den åtskiliga andra af landsortspressens organer ha nyligen omtalat ett uppträde, som för ej längesedan egt rum vid elementarläroverket i Strengnäs och som haft till följd, att en af eleverna blifvit på en månad förvisad från läroverket. Ehuru denna dom förefallit oss i hög grad orimlig, ha vi dock ej velat yttra oss härom förr än vi erhållit tillförlitliga upplysningar öm saken. Vi ha nu förskaffat oss sådana, och efter såväl dessa som den framställning en annan Strengnästidning, hvilken söker försvara förvisningsåtgärden, ger af saken, äridet faktiska hufvudsakligen följande: Under en lärotimmaå, då undervisning i gymnastik meddelades åt en af läroverkets klasser, hade läraren medelst kroppslig bestraffning tillrättavisat en af eleverna, som mot honom skall betett sig vanvördigt. Då eleverna i läroverkets högsta klass erforo detta, beslöto de, att till uttryckande af sin ovilja öfver denna bestraffning, som de ansågo både brutal och otillständig, uteblifva från nästa gymnastiklektion. Då de äfven satte detta obetänkta beslut i verket, blef saken naturligtvis föremål för läroverkskollegiets behandling; och då eleverna, naturligt nog, ej ville uppgifva anstiftarne till det nämda beslutet, fälde kollegiet, hvari biskopen såsom eforus presiderar, den dom, att ej blott alla klassens elever skulle få sina sedebetyg nedsatta och förlora sina stipendier, utan äfven en af dem genom lottning uttagas för att förvisas från läroverket på en månad, med tillägg derjemte, att den, på hvilken lotten fölle, skulle inom 24 timmar lemna staden. Det är knappt behöfligt att-visa hela absurditeten af denna dom. Om äfven, såsom Strengnäs Allehanda påstår, ungdomen på senare tiden gjort sig skyldig till flera förseelser än vanligt och lindrigare straff redan blifvit använda, så är det ju alldeles klart, att med.en sådan bestraffning, äfven om den i detta fall vore fullt laglig, hvilket vi dock starkt betvifla, det afsedda ändamålet, förekommandet af dylika förseelsers upprepande. och inskärpande af rätta begrepp hos ungdomen, aldrig skall kunna vinnas. En. så rå bestraftning som decimering, hvars användande i ett läroverk aldrig borde komma i fråga, skall na-. turligtvis på det lifligaste såra ungdomens varma rättskähsla, isynnerhet när, som i detta fall, lotten träffar en af läroverkets flitigaste och. oförvitligaste lärjungar. Drifver man dessutom, såsom Strengnäs läroverkskollegium i förevarande fall gjort, absurditeten så till sin spets, att man tar sig rättigheten att förvisa från staden på samma gång som från läroverket, en rättighet som-ingen lag medgifver; så gör mansig äfven löjlig, ett fel, som ej är synnerligt egnadt att underhålla ungdomens aktning för läroverksstyrelsen. De reflexioner för öfrigt, hvartill. denna märkliga dom ger anledning, uttryckas -så väl i en af densamma föranledd uppsats i Nerikes Allahanda, att vi ej kunna neka. oss nöjet att meddela densamma,helst .vi-tro oss ha anledning att antaga, att den har till författare en man, som mer än de flesta är. kompetent att yttra sig i.denna fråga.Efter några inledningsord yttrar : författaren till nämde artikel: Först torde böra nämnas, att hela den mängd ynglingar, de äldste vid läroverket, hvilka deltagit i opinionsyttringen mot gymnastikläraren, dömdes till det gemensamma straff att få sina betyg nedsatta och förlora sina stipendier. . Betänker man, att bland dessa ynglingar finnas sådana, för hvilka redan den pekuniära förlusten är hårdt kännbar, så torde stipendiernas borttagande anses vara ett ganska hårdt straff. Nedsättningen af betyg borde väl också djupt smärta ynglingar, som hysa aktning. för sina lärares. omdöme : och -rättskänsla. -En allvarlig föreställning och oöfvavs nämda bestraffningar borde, synes ess, hafva varit nog. Då flertalet af kollegiets ledamöter ej hyst. sådan åsigt, utan velat stadga än ytterligare straff, borde det väl med skäl kunnat väntas, att deras beslut åtminstone blifvit någotsånär förståndigt och, framför allt, lagligt. Vi skola se till; huru härmed förhåller sig. Förståndig torde sällan en förvisningsdom från ett läroverk: kunna kallas, såvida det ej pröfvas nödvändigt att afskilja en eller flera förderfvade gossar eller ynglingar för att hindra -dem att förleda -kamrater till dåliga handlingar. Något sådant var här icke fallet. Här hade man endast att göra med en samling ynglingar, som af sin heta blod och en falsk hederskänsla låtit förleda.sig att begå en dumhet, att hämnas en förment oförrätt, utan att dervid lägga märke till, attden, som förgått sig mot dem, var deras lärare och borde för sina felsteg straffas af sina förmän, icke af sina lärjungar, som ej få fela i yttre aktning mot sin lärare, huru han än förhåller sigg Dessa ynglingar hafva således tvifvelsutan gjort sig skyldiga till ett fel, men icke till ett brott, .sAtt för deras förseelse tillämpa det utomordentliga förvisningsstraftet; att derigenom afbryta en yaglings studier och skicka honom bort att slå dank på en månad för att sedan vid sin återkomst få utgöra en läsafdelning för sig sjelf; att örtildt behandla ett par af ynglingahjertats ömmaste strängar, rättskänslans och kamratskänslans — det kan knappt kallas förståndigt. Äfven de, som, drifna af obegriplig fromhet och kristlig kärlek, skria korsfäst öfver ändra religionsbekännare och