Aftonbladet – 3 november 1858, sida 3

AALGLL LVALVY TI DAUIIT IIIB GIL vlilinRa all la förnya bekantskapen med mll Magnus i så många hänseenden intressanta och ovanliga talang äfven i kompositioner af klassisk art. Att mll Magnus hade att fägna sig åt mycket bifall och framropningar torde knappt behöfva tilläggas. Af fru Bianchini utfördes åtskilliga sångnummer, hvaribland Cherubins romans. ur Figaros bröllop, och biträdde hr Dente med en violinkonsert af David. Ouverturen till Fidelion började konsertens första afdelning och den till Anakreon dess andra. Den första har ofta under den senare tiden förekommit, hvaremot det var längesedan vi fingo lyssna till den senares herrliga toner. I denna på en gång djupa och glänsande tondikt finna vi icke ensamt skildrad den Tejiske svanens sångarlynne, mötas vi icke ensamt af de veka och milda iyrslagen från den åldrige skalden, som: I Tejos och på Samos Oeh i Athåns portiker Blott sjöng om vin och kärlek, Om rosor, vår och kransar, ; Om vänskap, dans och lekar. men den färgprakt, som lifvar, och det klara solljus, som derjemte belyser den rika taflans mångfald, tyda på att Cherubini i sin fantasi vallfärdat tillbaka till det gamla Greklands gyllne ålder och det yppiga, rörliga lif, som en gång herrskade Uti Olympia, i Kronions lund, En skog af gudastoder och oliver, Der täflingsbanan mätte ut sin grund För kraftens lekar, för de ungas ifver.. Utförandet af detta i harmonisk skönhet oöfverträffade snilleverk kan med fullt skäl kallas mästerligt; det utmärkte sig för en utomordentlig precision och samklang alltigenom, hvilket ej mindre hedrar kongl. hofkapellet än dess anförare, hvars på en gång säkra och fint nyanserade taktmarkering man här hade tillfälle att ånyo iakttaga. Också inträffade det ovanliga, att åhörarne genom enhälliga och uthållande applåder tillkännagåfvo sin önskan att höra det beundransvärda tonverket omigen, hvilken önskan man äfven hade den stora artigheten att villfara. Hr Bubensons operett En Natt ibland fjellen. (Insändt.) Ett omfångsrikare arbete af svensk komponist, det må nu tillhöra hvilken musikgenre som helst, är redan för dess sällsynthets skull en företeelse, och blifver det än mer, då komponisten, i besittningen af de nödvändigaste egenskaper för allt konstnärligt författareskap, såsom talang, goda studier och sträfvandet att vilja åstadkomma något verkligt godt, dertill har fördelen af ungdom, och man således af hans musikaliska framtid kan hafva något att förvänta. Att vid ett förstlingsverk af en dylik komponist framhålla de förtjenster, som deri till följd af ofvannämda egenskaper måste förefinnas, samt att vid omnämnandet af förekommande fel söka gifva författaren ledning och goda råd till efterrättelse för efterföljande verk, tyckes böra vara en opartisk och välvillig kritikers pligt. Då likväl i detta som i månget annat hänseende musikkritiken hör i hufvudstaden är så långt ifrån hvad den borde vara, nödgas personer. som eljest stå utom densamma, intränga på dess område och söka ifylla de luckor som blifvit lemnade öppna. I denna afsigt hafva dessa rader-blifvit skrifna, och författaren deraf, som vis å vis hr Rubensons opus försäkrar sig vara både opartisk: och välvillig, kan till sin kompetens för ett dylikt förfarande blott omnämna, att han är musiker af facket (ett skäl som recensenerna af facket måhända anse mindre giltigt), att han bevistat de hittills gifnarepresentationerna af stycket samt att han haft tillfälle genomläsa partituret till detsamma. Ett oblidt öde tyckes förfölja de produkter för scenen, som af svenska tonsättare blifvit författade. Oaktadt både våra mest begåfvade och mest bildade musici egnat sin verksamhet åt detta håll, hafva deras arbeten i lyckligaste fall blott blifvit en 3 eller 4 gånger gifna och derefter nedlagda. Då man icke rimligtvis kan antaga, att alla dessa personer skulle kunna hafva misstagit sig om sin kallelse för dramatisk komposition, måste anledningen till nederlaget sökas i texternas beskaftenhet. Somliga af dem hafva varit alldeles underhaltiga, andra åter rent af odramatiska, andra, och till denna kategori må texten till ?En natt ibland fjellen? hänföras, alltför långt uttänjda i proportion till det anspråkslösa och derftill utnötta innehållet. Måste man alltså beklaga, det hr Rubenson på en dylik librett nedlagt så mycken möda, så kan det dock tillräknas honom som en stor förtjenst, att han genom en karakteristiskt målande musik förmått, väl icke alldeles borttaga, men dock betydligt öfverskyla textens tomhet. I fullkomlig öfverensstämmelse med handlingen och sfället, dit den blifvit förlagd, har komponisten anslagit den nordiska, och specielt norska folktonen, och detta ofta på ett öfverraskande lyckligt sätt, såsom ilngeborgs kupletter, vexelsången (?Steset?) och Hallingen i I:sta akten, samt Torstens visa och-senare hälften af duetten mellan den famose?. Tysken och Gudbrand i den andra. Men det hufvudsakligaste felet i musiken är det, att komponisten icke konseqvent genomfört detta folktonselement, och-härigenom har uppkommit bristande enhet i stil. Sålunda stå t. ex. Ingeborgs sångpartier i andra akten, derföre att de äro hållna för patetiska,i alltför bjert kontrast mot den för öfrigt rådande idylliska tonen. Utom folktonselementet existerar äfven i stycket ett annat, nemligen det romantiskt fantastiska feerielementet, öfverallt anbringadt der Necken . uppträder. Musiken härtiHt-är tillkommen i de lyckligaste ögonblick, och särdeles ären några gånger upprepad kort strof; sjungen af osynlig kör. på orden: O! mins du väl det, at stor verkan. I harmoniskt och modulatoriskt hänseende gifver oss komp. ofta både vackert och egendomligt. En viss benägenhet till ett, i korta musikstycken stö nde, för långt afvikande