Aftonbladet – 1 november 1858, sida 3

sitt uppträdande lägga ett band på sina lidelser. ENN MM USE. På den subskriberade musikaliska soirå, som sistlidne lördagsafton gafs i De la Croixs salong, hade ett mångtaligt auditorium infunnit sig, som, att döma af de många bifallsyttringarne, var ganska belåtet med sin afton. Hr L. A. Zanders matinå för klassisk kammarmusik hade i går middags lockat en rätt talrik samling af åhörare till musikal:ska akademiens lokal. vad som på denna matinc i främsta rummet tog intresset i anspråk var utan tvifvel Mozarts förträffliga G-molls qvartett för piano, violin, alt och violoncell. hvars allegro, andante och rondo i spiritualitet och skönhet täfla med hvarandra om priset. Qvartetten utfördes på ett i det hela taget förtjenstfullt sätt af hrr Lindholm, Lindmark. Pettersson och Söderman, och om vissa passager tagit i anspråk ett ännu mera lent och luftigt behandlingssätt, förtjena utan tvifvel samtlige utförande allt erkännande för den omsorg och flärdlöshet, hvarmed det herrliga tonstycket af dem återgafs, och icke minst hr Albert Lindholm för sitt vårdade föredrag af den här synnerligen vigtiga pionostämman. Af stort intresse var äfven Sebastian Bach meditation öfver första proeludium, hvars klassiska enkelhet, smak och inre konseqvens ingåfvo ett lika .jupt som lifvande intryck. Ut: Beethovens Adelaide?, arrangerad för violoncell af Gantz, och hvari sångstämmar hade blifvit öfverflyttad på violoncellen, ut fördes violoncellpartiet af hr Zanders, son dervid hade tillfälle att ådagalägga rätt myc: ken skicklighet i behandlingen af sitt instru ment. Om emellertid transskriptioner i all mänhet hafva sina vådor, så torde detta ick: minst vara fallet med sångstimmors öfverfyttning på instrumenter och framförallt nin det gäller sådana romanser som Becthoven: Adelaide?. När programmet på förhand underrättar om sådant, öfverraskas åtminstonc icke åhöraren deraf, men hvad beträftar dei qvintett för obligatv oloncell, tvenne violiner alt och bas, af Beethoven, som började mat: nåen, så torde, om vi icke alltför mycke misstaga oss, detta stycke ursprungligen vart en sonat af samme mästare, som han väl låtit undergå ett vexlande behandlingssätt f instrumentalväg, dock utan att afvika från so: natformen och deraf göra en qvintett, hvilke arrangemang således måste vara någon an nans verk Vi skulle icke hafva fästat nå gon uppmärksamhet härvid om detta bad: varit ett enstaka fall, men vi hafva flerfald.ga gånger haft tillfälle anmärka det oft: knapphändiga, ofullständiga och ibland i or dets bemärkelse oefterrättliga skick, hvari programmerna tili våra musiktillställningar sic befinna, och hvart ll äfven bidrager det alltför sena beslutet hos biträdande sångar och sångerskor om Jvad de ämna sjung hvilket allt det nu vore på tiden att på c var afhjelpa. : Utom Mendelsohns qvartett (op, 4) för tven ne violiner, alt och violoncell, hördes af fru Bianchini åtskilliga vackra romanser, hvaribland violblomman af Mozart, som tillskyn dade sångerskan ett förtjent bifall, hvilket ce heller uteblef efter matinens öfriga nummer.