Aftonbladet – 1 november 1858, sida 3

Hr Schartau mot Stockholms borgerskap. Tiderna förändras och vi förändras med dem. Det var en tid då hr grosshandlaren Schartau ansågs såsom en särdeles frisinnad represen: tant af Stockholms borgerskap vid riksdagarne och derföre äfven ganska högt uppbars af den allmänna meningen. Men det finnes vissa naturer, som icke tåla vid att bli uppburna och på hvilka det förtroende de vunnit, de framgångar, som de rönt, endast verka derhän, att föda oupphörligt stegrade anspråk, en sjelf: visk ofördragsamhet, ett rätthafveri och en despotisk maktlystnad, som icke känna några gränser. Huru hr Schartau för närvarande betraktar och behandlar detta Stockholms borgerskap, som vid så många tillfällen hedrat honom med sitt förtroende, det har han ganska klart och påtagligt ådagalagt vid sitt uppträdande i valordningsfrågan, vid grosshandelsklassens sammanträde sistlidne lördags afton, ett uppträdande, som,.så vidt vi förmå bedöma, icke så obetydligt öfverskrider gränserna för det skick och den anständighet, som borde anses oeftergifliga vid behandlingen af allmänna angelägenheter. Vi hänvisa till det utförliga referat, som vi längre ned i bladet meddela. Vi kunna emellertid icke underlåta att med några ord belysa det sätt, hvarpå en person. som utan tvifvel anser sig vara en af de allra förnämsta representanter af allmän och politisk bildning bland de valberättigade, anser det lämpligt att uppträda uti det nu ifrågavarande vigtiga allmänna ärendet. Den, som uppträder med så stora anspråk på ofelbarhet som hr Schartau, vet utan tvifvel hvad han säger och inser utan tvifvel att hans yttranden äro granskning underkastade. Hr Schartau har med all kraft sträfvat att göra det påtagligt att inom kretsen af de hufvudstadens invånare, som grundlagen medgifvit rätt att deltaga i riksdagsmannaval, finnes en vådlig massa. För att bevisa detta åberopar hr Schartau det faktum, att det finnes flera hundra handtverkare, som icke betalt sina kronoutskylder. När hr Schartan anför detta såsom skäl mot att lemna ett stort inflytande åt handtverksidkarne, så är det alldeles detsamma som om någon skulle taga sig för att säga: Inom grosshandelsklassen finnas många som gjort bankrutt; akten er derföre att gc synnerligt inflytande åt denna klass. Båda dessa resonnementer äro af samma halt och värde, ty de handtverkare, som icke betalat sina utskylder, ha lika litet någon ätt som de grosshandlare, hvilka gifvit upp sin stat. Då, under det den finansiella krisen som värst pågick sistlidne vinter, man från vissa håll hade all möda ospard att göra det onda yttermera värre genom, att agitera och uppelda passionerna mot handelsklassen, bemödade vi oss efter förmåga att lugna sinnena och att förebygga öfverdrifna, förhastade och orättvisa domslut öfver en hel samhällsklass. Och liksom vi då sökte reducera tillvitelserna till sina rätta dimensioner; ha vi under den nu pågående valordningsstriden skytt att hänvisa på krisen och hvad dem gifvit vid handen i afseende på ofelbarheten af de anspråk på en ofantligt öfvervägande fond af borgerlig sjelfständighet, som enligt vissas förmening skulle vara att söka inom grosshandelsklassen. Vi sky nemligen att begagna oäd!a och dåiga vapen. Men då man nu icke skyggat tillbaka för att förolämpa och på ett oskickligt sätt kaFeta nteaninochendsken åt en arnan sambälle