Aftonbladet – 30 oktober 1858, sida 2

—————— 2 I. Ännu en som söker konungen. Karl Gustaf stördes 1 sin tankfullhet af Hauser, som efter en. stunds förlopp åter visade sig med den frågan: om hans majestät ännu en gång tilläte att man störde dess ensamhet? Hvem nu, frågade konungen. En ung herre med namnet Dalberg. Om jag icke bedrager mig, är ansigtet bekant seådan den tid hans majestät som generalissimus för unga drottningens, härar låg i Tyskland. Ett öppet, ärligt svenskt ansigte annars, icke ett sådant der som ...n Nog! Jag förstår meningen. Och tillåter mig icke uttala den? Du vill tillverka en qvickhet med en mjuk rätsida föf den svenska fysionomien och en skarp afvigsida att skrapa den polska med; men spara dig besväret för tillfredsställelsen att din goda aföigt är känd! Och, som jag hoppäsy ej ogillad? Åtminstone ursäktad på räkningen af dina gamla privilegier. Låt Dalherg komma in! Den man, som på: denha tillåtelse visade sig, var den föllkomligaste motsats till den vi för kort sedan sett hos konungen. Han var i mannaålderns friskaste blomstring, idet fylda trettiotalet, med en ståtlig gestalt; af de vackraste proportioner; stärk utan grofhet, fyllig utan klumpighet. Ansigtet; som var något ljuslagdt, visade inom sin. regelmässiga oval en tänkande panna, ett par djupblåa ögon, hvari snillets eld lyste bredvid uttrycket af en ädel frimodighet och ett mildt Sinnelag, samt detta lilla fina dräg af leende kring munnen, som en genomträngande men od rodig åskådning af lifvet ofta framkällar hos menniskovännen. Konungens ansigte ljusnade märkbart vid Fans åsyn, liksom utplånade den det intryck Radziejowskys åstadkommit.