Aftonbladet – 26 oktober 1858, sida 2

Gensdarmerna försäkrade och hotade, folket, synbarligen på den svagares sida, förklarade och protesterade. Hastigt upplyfte den anklagade sin ena hand så raskt, att en af gensdarmerna, han, som stod närmast, drog sig tillbaka, oviss om den icke nästa ögonblick ämnade göra närmare bekantskap med hans kind, hvilket den trotsiga min, som beledsagade åtbörden, icke gjorde otroligt. Hon slungade någonting öfver bröstvärnet ned i vattnet, och i ett nu hade leendet vunnit på tärarne. Ah, mon Dieu, le phrygien va perir! — sauve lal ropade hon och sammanslog sina händer som ett sjelfsvåldigt barn. De omkringstående började skratta; men de tvenne :ordningsmännen grepo flickans händer och sade: Au Violon! I. EN OLYCKA -KOMMER ALDRIG ENSAM. Det var under pariseremöten 18—, hvars skakningar hördes vida omkring. Provence, likasom flera departementer i södra Frankrike, der innevånarne stodo i ssamråd med Montagnarderna, var förklaradt i belägrings: tillstånd. Besynnerligt nog hade man dock från den lilla staden, hvarom här är fråga och som näst Avignon och Marseille ansågs för en af de oroligaste, bortskickat garnisonen för att tjenstgöra på andra från Berget nopu aflägsnare orter. Dagliga arresteringar verkstäldes; den oskyldige led med den skyldige. Till. dessa senare räknades alla de, som buro röda mössor, Bopnets phrygiens,, och öfverhufvud alla, som nyttjade röda färger, exclusive gensdarmer, militärer af linieregementena samt — hönstuppar. Mången fattig husfader rycktes af dylika improviserade. anledningar med våld bort från sin familj för att, ofta utan ransakning och