Aftonbladet – 25 oktober 1858, sida 3

Ytterligare om Lunds domkyrkas mysterier. IT; Då vi för några månader sedan meddelade allmänheten — icke en genomförd: historik öfver den vidunderliga förvaltningen af Lunds domkyrkas rika tillgångar — ty dertill skulle hela tidningen för ett par veckor uteslutande tagits i anspråk — utan blott några, på of: fentliga handlingar och räkenskaper, tillgängliga : i ecklesiastikdepartementet, kammarrätten och öfverintendentsembetet, grundade I drag till skildringen af nämde förvaltnings mysterier; så förutsågo vi ganska väl, att denna vår åtgärd skulle uppväcka stor vrede hos dem, som under en lång följd af år efter godtfinnände? disponerat öfver domkyrkan och hennes rika medel. Det är nemligen en ganska vänlig företeelse, att när ett oskick, som länge fortgått, som lyckats att likasom taga åt sig laga häfd, emedan det undgått all offentlig anmärkning, af tidningspressen framdrages i ljuset, så blifva alltid deröfver de personer mäkta förgrymmade, som utöfvat eller låtit oskicket passera. De förmena då sin goda rätt vara trampad i stoftet och uppbjuda hela sin förmåga för att öfvertyga allmänheten, det de äro martyrer för dessa tidningsskrifvares oförsynta anfall. Fördenskull öfverraskades vi icke när Malmö Snällpost innehöll en mycket ondsmt artikel med rubrik: Belysning af Lunds domkyrkas så kallade mysteriern. Nämde artikel var emellertid desto mera välkommen, som den beredde oss tillfälle dels att ännu en gång återkomma till den vigtiga frågan om förvaltningen af Lunds domkyrka, och dels att ytterligare meddela åtskilliga fakta i samma ämne, hvilka vi nödgades utesluta i våra föregående uppsatser, emedan vi ansågo desamma blifva alltför långa och derföre möjligen tröttande. Att vi dröjt med att besvara uppsatsen i Snällposten har åter orsakats deraf. att vi ansågo oss ännu en gång böra gå igenom den massa af handlingar som rörde domkyrkan — ett arbete, som sannerligen tager både tid och tålamod i anspråk. Under tiden ha naturligtvis våra motståndare ansett oss vara totalt slagna, förstummade af hvad de anfört, och den lilla fröjden missunna vi dem ingalunda. Den ofvan omförmälta belysningsuppsatsen i Snällposten genomgår: fyra nummer, utgör mo täta spalter och är för öfrigt tryckt med särdeles suddiga stilar. Det är klart att författaren. uppträder med stora anspråk på öfverlägsenhet och med ganska stor hetta, att san förklarar Oss i högsta grad okunniga i imnet, och att ban utfäster sig skola belysa våra sanningslösa uppgifter och förklenande insinuationer, hvartill naturligtvis allt det hänföres, som han finner misshagligt. Anmärkningsvärdt är emellertid att, bredvid de bålstora fraserna om huru orätt vi hafva i allt som af oss framdragits, träder i dagen ett oaflåtligt bemödande att, om vid ledningen af domkyrkans stora och kostsamma reparation, misstag blifvit begångna och misshushållning egt rum, hvälfva ansvaret derför på embetsmyndigheter, hvilka hittills varit ansedda för typer af den frommaste undfallenhet. I sak innehåller deremot Snällpostens uppsats, jemförd till densammas längd, ganska litet; men desto mera dels äckligt smicker, tillegnadt professor Brunius såsom restauratör af Lunds domkyrka, såsom byggmästare i allmänhet och som medgörlig aflöningstagare derjemte, — dels ock hufvudsakligen, såsom mellanslag, hvad i dagligt tal kallas — ovett, och naturligtvis riktadt emot oss. Det senare är af den beskaffenhet, som — tack vare den stigande upplysningen! — ej längre höres ens vid hufvädstadens roddartrappor. Till och med förf. i Snällposten skall säkerligen ursäkta, att vi förklara oss oförmögna att i ett lika beskaffadt språk replikera honom. Deremot äro vi fullt beredda, emedan vi anse oss dertill ega förmåga, att i sak fullfölja diskussionen, och skola i den riktnivgen, fastän på ett humant språk, icke blifva honom något skyldiga. I våra förra uppsatser omförmälde vi den allenastyrelse med hänsyn till domkyrkans kostsamma restauration, som professor Brunius under 25 år utöfvat. Tillvaron af en sådan. allenastyrelse bestrider emellertid förf. på det allra bestämdaste och anser vår antydan i detta fall såsom en grof smädelse, under det att förf. dock tilldelar prof. Brunius bela förtjensten af det utmärkta sätt, hvarpå kyrkan hittills blifvit restaurerad. Enligt författarens uppgift, är det domkyrkorådet jemte landshöfdingeoch biskopsembetena som under hela tiden utöfvatså sträng kontroll öfver allt Hvad som vidgjorts, att TÅ at föl langg nog nihart alt oc to FE RNA