Aftonbladet – 25 oktober 1858, sida 2

fter all sannolikhet komma att besluta sig för don lika rösträtten. Men huru man skall unna uppgöra dessa två nya klasser, buru man skall kunna bestämma till hvilken klass len ene eller andre hörer (hvar vill man t. ex. örlägga magistratens egna ledamöter ?), det är oss en gåta. Utan tvifvel kommer man att med fredasens post erhålla några närmare upplysningar härom. Så mycket synes emellertid vara påagligt, att man öfvergifvit den moraliska orundsatsen, att tillse statens allmänna intresse och uppfylla rättvisans grundsatser, för att bevaka klassernas gamla rättigheter. Det är blott att befara, det man sålunda bygger sitt hus på lösan sand, ty sjelfviskheten är i sjelfva verket en lika osäker som dålig bygnadsgrund. ——— — Börsenhalles korrespondent i Berlin skrifver d. 18 d:s följande: Enligt hvad det förljudes från eljest god källa har Wienerkabinettet nyligen afgifvit en-not till käbinettet i Köpenhamn, hvari ganska allvarsamma uppmaningar till eftergifvenhet i rättan tid skola göras. Äfven representanterna för de andra europeiska makterna i den danska hufvudstaden låta, efter flera tecken, nu åter det vara sig synnerligt angeläget. att förmå konung Fredriks regering till en hållning, som lämpar sig för en uppgörelse i godo af den dansk-tyska striden. Det bekräftar sig att från Sverges sida nyligen: en not blifvit afgifven till England och Frankrike, i hvilken, under klagan öfver Tysklands uppträdande mot Danmark, hänvisas på den skandinaviska Nordens solidaritet och framhålles, att vid en gencmj förbundsexekution inträffande krigisk konflikt mellan Tyskland och Danmark Sverge måste finna sig föranlåtet att tänka på att understödja sin granne.? Korrespondenten tillägger: Denna förklaring synes företrädesvis vara beräknad på att uppegga Danmarks skandinaviska sympatier till förmån för Sverge 4 — Följande utförligare underrättelser från vår i Sydafrika resande landsman, hr Ch. J. Andersson, meddelas af Göteborgs Handelstidning för den 19 Oktober: Vi hafva erhållit del af en enskilt skrifvelse från hr Andersson, daterad Omarurufloden (21? 20 sydl. bredd) den 3 Juli 1858, hvaraf vi finna, att fastän hr Andersson icke uppnådde hufvudmålet för sin resa, som var att bestämma Cuneneflodens (på Petermanns karta: Cannaflodens) öfra lopp, så blef likväl hans expedition ingalunda fruktlös i geografiskt hänseende, ty han har under densamma samlat värdefulla materialier till skizzering af en vidsträckt landsträcka, som hitintills skyldrat som terra incognita på kartorna, och han lofvar att tillsända kongl. vetenskapsakademien en kopia af den karta han ämnade förfärdiga, sedan han erhållit de för detta ändamål nödiga instrumenternay af hvilka han ännu då var i saknad. Se här några detaljer om hans senaste resa. Hr Andersson skrifver : Sedan jag hade tillryggalagt 200 åa 300 miles i nordlig riktning från Otschimbinge (hr Anderssons utgångspunkt vid Svakopfloden), blef jag plötsligt tvungen att vända om, till följd af brist på vatten och vägvisare, hufvudsakligen af brist på aet förra. Detta var desto mer oväntadt som jag började min resa under den gynsammaste delen af året. Men regnet faller synbarligen mycket tidigare i norra Damaraslandet än i det södra, ty vid den punkt, der jag måste vända, fann jag växtligheten förtorkad. Hade jag företagit resan några månader tidigare, skulle otvifvelaktigt allt gått bra, helst jag fann landet särdeles egnadt för att emottaga och bibehålla regnvattnet, åtminstone för några månader af året. Men döm nu sjelf, om det icke var en absolut nödvändighet som dref mig att slå reträtt. Jag hade framträngt till helt nära 19:de breddgraden och smickrade mig med det hopp, att den äterstående delen af min resa skulle blifva jemförelsevis lätt. Men ack, jag hade uppgjort räkningen utan värden. Den vägvisare, som jag efter många svårigheter uppsökt åt mig, förde oss in i en fullkomlig ödemark och öfvergaf oss der på förrädiskt vis. Vid detta tillfälle var jag i fem hela dagar utan vatten för min boskap och hade helt litet för oss sjelfva. Sedan jag återkommit till min utgångspunkt och lyckats skaffa mig nya vägvisare, begaf jag mig ånyo ut, nu med föresats att aldrig, hvarken dag eller natt, släppa -mina nya vänner ur ögonsigte. Men, o fasa! sedan de i tre dagars tid fört oss genom en fullkomligt vattentom nejd, förklarade de plötsligt att de förgätit vägen. Jag trodde i början, att de ville bedraga oss, och hotade att skjuta dem för pannan, om de icke genast förde oss till vattnet. Men min hotelse tjenade till intet; de hade verkligen råkat vilse och visste icke hvart de borde vända sig. Detta var så liknande en ovilkorlig undergång, att mitt mod för ett ögonblick svigtade. Här återstod emellertid endast en utväg: attila tillbaka den väg man kommit, och jag lyckades slutligen komma till vatten, men först sedan vi undvarit detta i hundrafemtio timmar och dertill varit i rörelse under större delen a denna tid. Jag förlorade icke mindre än fem man, men som lyckligtvis blefvo räddade, sedan de, irrande omkring i ödemarken, af en slump påträffat just det vattendrag som vi sökte. Jag har aldrig förr sett den verkan, som en ytterlig törst åstadkommer hos menniskor och djur, och jag hoppas till Gud att aldrig åter erfara den. Menniskornas ögon blefvo blodsprängda och tycktes på väg att tränga ut ur sina hålor; deras läppar blefvo askblå och spruckna, rösten hes och tung. Hundarnes ögon deremot sjönko så djupt in i hufvudet, att slutligen endast en matt stråle ur desamma kunde urskiljagp och blod flöt ur deras näsborrar, medan de, sårade och gräsligt utmagrade, släpade sig fram med vacklande steg, då och då försökande att i vildt undertryckt tjutande gifva luft åt sina lidanden. En stackars häst, som jag egde, ville gång efter annan sticka sitt hufvud in i min vagn, i mina händer, under mina kläder o. s. v., och då jag sakta stötte honom tillbaka, såg han mig med en, jag kunde nästan säga före5rående blick i ansigtet, likasom ville han säga: Grymma menniska, ser du då icke att jag är nära att dö? Boskapen led ännu mer och yttrade sina qval i melankoliskt råmande. O, hur detta stumma språk trängde till mitt hjerta! En rysning genomflyger mina lemmar vid minnet af dessa förskräckliga dagar. i Vattenbristen var icke det enda hinder som lade sig i hr Anderssons väg. På en stäcka af hundra mil måste han och hans följeslagare steg för steg med yxan i hand bana sig väg genom ofantliga busksnår, blandade med träd, som voro från några tum till två fot i genomskärning. Vid ett tillfälle behöfde tolf man sex timmars tid för att öppna en nDassage af endast 500 eng. alnars längd