Aftonbladet – 21 oktober 1858, sida 2

att göra, men ingenting derutöfver. Orätt vore det att brodern. saknades på systerns förlofning, äfven om enbrytning eger rum emellan modren och sonen. Utan att lyssna på hvad Albertine vidare sade, trädde Albert in-i det rikt upplysta förmaket, Vid hans åsyn skiftade professorskan färg. men besvarade hanshelsning på sitt egna afmätta sätt. Albert frågade hur hon mådde, och professorskan besvarade frågan; derefter vexlades intet ord emelan mor och son. De förlofvades skål föreslogs af Albert. Sedan den var drueken, nalkades grefven Albertine med de orden; Då lyckan småler emot oss dödliga, bruka vi blifva benägna att dela med oss litet åt våra medmenniskor. Skulle ni, min kusin, vilja skänka mig en medlidsam känsla? I hvad fall. då? Ni är ung, rik och gift med en älskvärd qvinna, som ni älskar; hvad kan fattas er? aSällhet! Det är icke alla, som tåla vid den,, svarade en glad röst bakom dem, och du, min vän hörer till antalet af dem, för hvilka följande strof passar: En lycklig kärlek skämmer bort sig sjelf, I lyckans solsken, allt för tidigt mogen, Men den olycklige är — evigt trogen.s Och på den grunden dömer hon mig till Tantali qval. Blif ni min förespråkerska hos den, som borde älska mig, men älskar endast er. Det. vore en hämd, er värdig, att bereda hans lycka, som en gång ville splittra er. Står det i min maktn, syarade Albertine med ett gladt leende, så vill jag gerna hämnas på detta sätt. Och derigenom skulle jag blifva olycklig, utropade Minna skrattande. Nej, derpå går jag icke in.) Hon smålog kokett och afKöspde sig. Vi gå nu tillbaka litet i tiden, emedan vi måste förflytta oss till Rönby. Det är julveckan. Mycket stök och mycket bråk har man haft härstädes, Majoren hade