Aftonbladet – 21 oktober 1858, sida 2

Jenny skämmer bort gubben, kusinn, sade Bergström, och derför blir det så ödsligt der nere i kammaren, ty jag längtar hit upp. Så der skulle Alfhilda ha smekt mig, om hon lefvat.. Helt säkert, med den skilnaden att Alfhilda varit vacker och Jenny är ful. Så du talar barn. Är du ful? Något ditåt, men jag är glad ändå, och om lyckan icke skänker mig någon man, så tänker jag hålla skola och icke sörja lifvet af mig. Under det Jenny pratade hade hon satt fram spelbördet. Majorskan gick ut litet i köket. Visst skall du gifta dig, kära barnn, sade Bergström; jag har aldrig rätt kunnat lida gamla ogifta qvinnor. De se snedt på hela verlden: på de gifta derföre att de blifvit gifta, på de ogifta derföre att de påminna dem om sitt ogifta stånd, på karlarne derföre att de icke velat hafva dem, och på de unga flickorna derföre att de ännu hafva hopp att blifva gifta. Nej, min flicka, du skall nödvändigt gifta dig. Men om ingen vill hafvå mig? Åh, en dylik fruktan kan väl aldrig fröken Jenny hysa, sade en röst bakom Jenny, som vände sig om och utropade rodnande: Ah, se baronli Gamla Bergström vände sig äfven om, och då baronen gjorde en djup bugning för honom, räckte han den unge ädlingen handen med de orden; Man klagar allmänt! herr baron, att ni så sällan besöker Rönby nu för tiden. Skulle det vara jag som skrämmer er härifrån,, Jag skulle önska,, svarade baronen med ett uttryck, fullt af ädelhet, att min åsyn icke: framkallade några bittra minnen; men då jag känner all den smärta jag måste uppväcka, då är det min pligt att så litet som möjligt rifva upp de7gamla såren . Öfver såren växa ärr — och ärren visa endast hvarest såren funnits, men de förorsaka ingen smärta; mins detta, herr baron, och låt oss båda glömma den tid då ni gaf och jag fick dessa sår. Återkom nu som förr till Rönby, eljest blefve gamle Bergström dömd